Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 1

Skräprummet? Kan man icke få se det? Hvad skulle ni väl ha för nöje deraf, min herre? svarade Lucavitch med en missnöjd min. Hvad vill ni se der? Kistor med gamla husgerådssaker är allt hvad det innehåller. Det är ju blott en gammal skräpkammare och ingenting annat. Jag ber dig, min gubbe, visa mig den, sade jag, oaktadt jag inom mig blygdes öfver min oförskämda entrögenhet. Ser du, jag skulle önska att inreda ett dylikt hus hemma i min byx Jag skämdes. Jag kunde knappt fullfölja min mening. Lucaviteh lutade sitt gråa hufvud mot bröstet, under det han betraktade mig med en sällsam blick, Visa mig den, upprepade jag. Nå, så kom då, svarade han slutligen. Han tog nyckeln och öppnade motsträfvigt dörren. Jag kastade en blick omkring irummet, men kunde icke upptäcka något ovanligt der. Väggarne voro fullsatta med gamla porträtter med dystra, af ålder nästan svartnade ansigten och bistra ögon. På golfvet låg skräp af alla slag. Nå, har ni nu sett det? frågade mig Lucavitch. Jo, tacki svarade jag hastigt. Han tillslöt dörren. Jag genomgick förstugan och kom ut på gården. Jag önskar er en god morgon! side Lucavitch torrt och lemnade mig. Men hvilken var det fruntimmer, som i går var här på besök? skrek jag efter honom, då ag såg, att han aflägsnade sig; jag har i dag på morgonen mött henne i skogen.n Jag hade hoppats, att genom denna plötsiga fråga bringa honom i förlägenhet och sålunda aflocka honom ett oöfverlagdt svar;