Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 3

nästan aldrig sin egendom, emedan de ständigt voro på resor, hvarunder de vanligtvis hade med sig endast två tjenarinnor och en kock. Anna Fedorowna Ohlikof var aftonen förut hemkommen från Moskwa, menhade endast sin syster med sig. Detta sista påstående förvånade mig på det högsta. Jag kunde icke föreställa mig, att bönderna emottagit några befallningar att bibehålla tystnad rörande min sköna okända: Lika litet var det mig möjligt antaga, att Anna Fedorowna Chlikof, en enka om fyrtio år, var samme person, som den förtjusande varelse jag sett i går. Efter den beskrifning man gjort mig, var icke heller Pelagia Dadoef någon särdeles strålande skönhet, och vid blotta tanken, att den qvinna jag sett uti Sorrento kunde heta Pelagia och dertill Badaef; höjde jag, försmädligt skrattande, på axlarne. Och likväl, tänkte jag, såg Jag henne i går uti detta hus; jag såg henne med mina egna ögon., . Uppretad, ursinnig, men mera än någonsin! orubblig i mitt beslut, ville jag genast återvända till herrgården. Jag såg på min klocka; den var ännu icke sex. Jag beslöt att vänta, öfvertygad att alla ännu sofvo och att jag onödigtvis skulle uppväcka misstroende, om jag så tidigt irrade omkring huset; dessutom såg jag ett busksnår utbreda sig framför mig och der bakom en skog af aspar. Jag bör, för att göra mig rättvisa, förklara, att denna feberaktiga oro icke hade utsläkt min starka passion för jagt. Det kan hända, tänkte jag, att jag der stöter på en skock af foglar, med hvilka jag kanske kan fördrifva tiden, Jag gick in i skogen. Sanningen nödgar mig likväl att tillstå, det jag gick vårdslöst och utan den minsta vördnad för jagtkonstens reglor. Jag höll icke blicken oaflåtligt riktad på min hund, Jag följde