Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 3

uppenbarelse kom. som genom. enförtrollning till mitt möte, liksom infattad isen ram af smaragdgrönt löfverk; hvars mjuka skuggor! gledo öfver hennes långa grå klädning, öfver hennes fina, lätt framåt böjda hals, på hennes matt rosenfärgade ansigte och öfver hennes svarta och glänsande hår, som böljade fram under en liten uppvikt hatt; men huru kunna återgifva uttrycket af den ljufva och outsägligt lidelsefulla sällhet, ja hänryckning, som hfvade hennes drag! Hennes hufvud tycktes böjdt såsom under en lätt börda; flammor af en mäktig, men stilla eld : frambröto då och då i hennes dunkla ögon; hvilka till hälften betäcktes af långa ögonhår. De hvilade icke stilla vid något föremål, dessa lyckliga ögon, öfver hvilka fina ögonbryn böjde sig. Ett barnsligt, tillitsfullt leendå, leendet af en oblandad glädje, lekte på hennes läppar. Man skulle kunnat säga, att öfvermåttet af lycka tröttade henne och försatte henne i en lindrig vanmakt, likt blomman, som stundom kommer sin stängel att svigta när hon : slår ut sina. blad. Hennes båda händer nedföllo maktlösa, den ena-i den mans hand, som följde henne, den andra på halsen af hennes häst . Jag hade god tid att betrakta henne, men jag såg honom också. Det varen vacker och välväxt man, hvars ansigte icke tycktes mi bära rysk prägel. Han betraktade henne djerfhet och glädje, hans beundran för henne tycktes blandad. med ett visst högmod, Han syntes mig också ganska nöjd med sig sjelf och icke nog rörd, icke nog vördnadsfull. aHvilken man förtjenade väl i sjelfva verket en sådan tillgifvenhet? Hvilken själ, äfven den skönaste, skulle hafva baft rättighet att göra denna qvinna så lycklig? — Jag måste erkänna det, jag var svartsjuk. De närmade sig nu emellertid stället der jag stod. Min hund rusade ut på vägen och