Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 1

an STOCEHOLM den 7 Febr. Skon och verklighet I den norska frågan. I. Agitationeh i norska ståthållarskapsfrågan fortsättes lika blindt som förut från det håll, der man tyckes anse det såsom ett tillräckligt resultat af denna riksdag, om man kunde bringa det derhän, att vårt land komme i en sådan ställning till brödrafolket, att en freålig lösning blefve en omöjlighet och att man förgäfves skulle se sig om efter utvägar att utan skam eller stora olyckor komma ifrån saken; der man tyckes anse det såsom hugneligt för riksdagsmännen, om de vid sin hemkomst kunde berömma sig af att, om de också icke uträttat något annat stort vid riksdagen, det åtminstone lyckats dem att i en stor hast och begagnande såsom förevändning några nyligen hopspunna juridiska hårklyfverier i afseende på bevarandet af den dyrbara möjligheten för Norges konung att kunra bortge ett alldeles öfverflödigt och af norrmännen sjelfva: utdömdt embete åt någon svensk grefve eller baron, nedrifva allt hvad som under ett halft århundrade blifvit åstadkommet, för att utrota gamla fördomar och; åvägabringa enighet i Norden, samt att de verkligen efter mödosamma riksdagsarbeten förmått bringa de båda brödrafolken i ett sådant slägs närmande till hvarandra, som nå-; görlunda klart betecknas med uttrycket: band i hår och knif på strupex. Den blinda agitationen och vädjandet till de dåligaste passioner och fördomar, hvilka upphöjts till namn, -beder och värdighet af nationalkänsla, ha icke varit utan allfrukt; den fanatism, som efterhand uppstått hos de agiterande, har äfven meddelat sig åt åtskilliga andra personer, och det har gått alldeles: så, som vi häromdagen antydde i afseende på den efter likgiltigheten följande uppsvallningen och animositeten: mamrlåter det stora och verkliga fara, för att löpa efter en obetydlighet, en chimer; och för att sedermera, då man alldeles onödigt uttömt sina krafter, åter vända sig med ny likgiltighet eller med otålighet; trötthet och leda bort ifrån allt, äfven det vigtigaste; som står i sammanhang med detta ämne: Det berättas allmänt, att-åtskilliga--ledamöter af ekonomiutskottet kommit derhän i blind ifver, att de icke vilja höra talas om den unionella frågan i allmänhet, att de numera icke det ringaste intressera sig för sådana bagateller, som elt kommercielt och socialt närmande mellan de båda folken; ett lämpligt ordnande af det gemensamma försväret 0. 8. v., utan med åsidosättande af allt annat koncentrera alla sma önskningar och bemödanden på ståtbållarskapsfrågan och taga till lösen: Norges förödmjukande eller unionens upplösning! Det är alldeles klart, såsom sakerna nu stå och med den utredning frågan erhållit, att någon annan förmån för Sverge icke gerna kan afses genom anspråket på att ingripa uti frågan om tillvaron eller borttagandet af ett norskt statsembete; än att förödmjuka norrmännen och såra deras nationalkänsla, att kunna inför Europa säga till norrmännen: I hafven mycket prisat eder fria författning, eder demokratiska Grundlov. I hafven räknat eder och af-andra blifvit räknade såsom ett bland Europas friaste folk; men nu skola vi visa eder, att I uppgjort räkningen utan värden, att eder grundlag icke är eder egendom, utan att den äfven tillhör Sverge, välförståendes icke så att vi kunna draga någon nytta af dess enkla former, dess frisinnade bestämmelser — nej bevars! vi skola nog tåligt dragas med vårt tunga och. nationens lifsrörelse och utveckling hämmande maskineri, vår sken-konstitutionalism och vårt allenastyrande, och vi skola väl akta oss för all agitation, all ifver och hetsighet i det hänseenidet — men så att vi åtminstone kunna skada er frihet, göra intrång på densamma, göra den osäker, ställa eder sjelfbestämmelserätt uti edra grundlagsfrågor i beroende af Sverges lagstiftning, med dess junkrar, prelater och öfriga medeltidsberrlighet! Vi ha visserligen uti nära ett halft århundrade låtit er och hela verlden tro, att er grundlag vore, hvad den ger sig ut för alt vara, eder och ingen ans nans, och vi ha, skam till sägandes, alltjemt sjelfva trott detsamma, tilldess man nyligen gjort den förtjenstfulla uppfinningen, som väl förtjenar att patentetas och prisbelönas, att det kan på ett mycket kuriöst och intressant sätt uträknas, att norska grundlagen. bör stå i bes roende af de svenska statsmakterna, och att Norges frihet och sjelfständighet, sådan den finnes uttryckt i det unionella fördraget och sådan den — specielt äfven i den fråga, som nu är å bane — blifvit ostördt -åtnjuten och tillämpad, hädanefter endast är att betrakta såsom en ebimör. Vi ha: visserligen, som sagdt, icke den ringaste nytta häraf, men vi ha åtminstone den tillfredsställelsen, att I blifven förödmjukade, att edra höga begrepp om eder frihet bli nedtryckta, edra stolta sinnen objelpligt kränkta. Och när edert högmod på det sättet blifvit qväst, när vi, till straff för eder tillbakadragenhet och obelefNA AA AA