Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 1

för gatan i Sorrento. Natten bade inbrutit; det var en herrlig sydländsk natt, icke lugn, dyster och allvårlig, som nätterna i Ryssland, utan helt strålande, yppig och skön som en lycklig avinna i sin ålders blomma. Månen lyste i sin fullaste glans, stora tindrande stjernor betäckte en mörkblå himmel, och mörka skuggor gjorde ett skärande afbrott mot det gulaktiga ljus, som öfverströmmade jorden: På ömse sidor af gatan höjde sig trädgårdsmurar af sten, öfver hvilka pomeransträden hängde: sina doftande grenar; än kunde man blott med svårighet urskilja de tunga frukternas guldklot mellan de gammangyttrade bladen, än såg man dem lysa grannt vid månens strålar. Blommorna aftecknade sig dunkelt mot trädens grönska; luften var helt och bållet mättad af genomträngande vällukter, hvilka, ehuru qväfvande, dock voro af en outsäglig ljufhet: Jag gick vidare, och — jag måste bekänna det — redan förvand vid denna näturens prakt, tänkte jag icke på annat än att med det snaraste hinna min bostad, då plötsligen sång af en qvinnoröst hördes från en af de små paviljonger, som voro uppbyggda mot stenmuren, utmed hvilken jag gick. En qvinna sjöng en romans, som var mig okänd; men det låg någonting så tilldragande uti hennes röst, den öfverensstämde så väl med den eldiga och glada förhoppning, som uttrycktes i orden till sången, att jag ofrivilligt stannade, i det jag lyssnande -höjde hufvudet. Paviljongen hade två fönster, men jalousierna voro tillslutna, och igenom de trånga springorna stal sig knappast etf blekt sken. Efter att tvenne gånger hafva upprepat: Vieni, Vieni (km, kom), tystnade rösten; jag hörde en lätt dallring af strängar, som om en guitarr hade fallit på mattan; en klädning frasade, och golfvets tiljor knarrade svagt. Fönsterkarmarne gnisslade på sina gångjern och öppnade sig; jag