Aftonbladet – 7 februari 1860, sida 1

drog mig ett steg tillbaka. En högväxt qvinna,helt och hållet hvitklädd, lutade sitt förtjusande hufvud ut genom fönstret, sträckte derpå en af sina händer emot mig och sade: Sei tu? Jag visste icke hvad jag skulle svara, Men i detsamma drog sig den okända bastigt tillbaka, ixdet hon uppgaf ett svagt skri; jalousientillslöts åter och ljudet försvann. Jag stod tillintetgjord.. Denna qvinna, som så plötsligt hade uppenbarat sig för mig, var utomordentligt. skön. Jag såg henne för hastigt för att kunna urskilja hvart och ett drag särskildt, men sett djupt och outplånligt intryck af det hela hade inpräglats hosmig. Jag kände då, att jag aldrig skulle glömma detta ansigte.. Månens sken föll bjert på väggen af paviljongen och på fönstret, der.hon hade visat sig för mig. O!l huru herrligt lyste ej hennes dunkla ögon i detta sken! Hur rikt var ej detta svarta, böljande bår, som, till hälften applöst, nedföll öfver hennes runda. av lar! Hvilken blygsam -yppighet i den mjuka böjningen af hennes växtl: Hvilket smekande : uttryck i den hastiga och likväl välljudande hviskning, som hon -sändt mig! Jag drog mig tillbaka i skuggan af muren midt emot och väntade under plågsam ovisshet -hvad som skulle följa. Lyssnande med andlös uppmärksamhet, tyckte jag mig innan kort höra någon som andades tätt utmed det ill hälften upplysta fönstret; straxt derefter förnams ett sakta prasslande och så ett qväfdt skratt. Steg hördes på afstånd; och vid slujet af gatan syntesen man, ungefär vid min växt. Han närmade sig med hastiga steg en iten port, belägen nära intill paviljongen, och som jag förut icke hade bemärkt. Han slog vå slag på densamma utan att vända sig om och sjöng med låg röst Eeco ridente. Den illa porten! öppnades, och han sprang lätt öfver tröskeln. Jag spratt till, tryckte med en