Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 3

Snö-öknens Robinson. (Ur Dickens tidskrift ALL THE YEAR ROUND.v) Sent på hösten år 1851 hade hr Balduin Möllhausen, en preussisk resande, som anställde (undersökningar i Nordamerika, tillfälle att göra återresan öfver Klippbergen till Missouri. Han begaf sig åstad med: blott en följeslagare samt tre hästar och en mulåsna, för att rida på och att bära packningen. Brist på tillräckligt foder, indianernas förräderi och den fruktansvärda kölden i dessa snöregioner voro orsakerna till de. resandes första olyckor, och. beröfvade dem bruket af alla fyra djuren. Deras sista häst dödades genom att utsättas för en isande storm, på ett st-lle i den förskräckliga öknen, som kallas Sandy Hill Creek. Då de nu förlorat sittsista medel att komma fram, måste de stanna på detta ställe på en årstid, då hvarje kommande dag kunde antagas föröka kölden och utsigterna att dö af hunger. De hade medfört ett indianskt tält, som de uppsatte för att söka skydd derunder. De hade äfven ett litet förråd af dåligt buffelkött, ris och mais. Deraf lifnärde de sig torftigti nårra dagar tills posten från Fort Kearney till Flat River af en händelse passerade dem förbi. Oaktadt den uppriktigaste önskan atträdda de begge resande, stod detta dock icke i postens makt. Det var blott möjligt för de personer, som förde den, att skaffa plats åt en msn 1 deras lilla åkdon, som drogs af sex mulåsnor; ty deras egna lif berodde deraf, att de färdades snabbt och hushållade väl med sitt matförråd. . Den andre mannen måste stanna qvar jemte packningen, ensam i öknen, och försöka att, om det var möjligt, uppehålla lifvet i denna rysliga belägenhet, tilldess posten kunde skicka böstar tillbaka till honom från den 80 eller 160 eng. mil längre bort belägna katolska m!sstonen. I denna nöd, der det gällde lif eller död, kommo de resande öfverens om att draga lott, för att afgöra om hvem som skulle frälsas eller stanna. Det blef Möllhausens lott att stanna. Posten fortsatte genast sin färd med den rätdade resenären inklämd i den lilla va nen. Möllhausen såg efter åkdonet intill dess det var ur sigte, intill dess han befann sig ensam, den enda varelse i denna vidsträckta ödemark — snö-öknens Robinson. Der funnos tre möjligheter, icke till lif, utan till död. flan kunde dö af köld, dö genom vildarnes mordiska förräderi, dö under tänderna på vargarne, hvilka nattetid ströfvade omkring i öknen. Men han var en behjertad man, och han gick modigt de hotande farorna och den fruktansvärda ensamheten till mötes, Han var väl försedd med vapen och ammunition, och det första han gjorde, sedan posten lergnathonom, var att efterse sina vapen. Hans nästa omsorg var, att begagna den snö, :om låg på marken, att dermed utestänga den, som kom från himlen, genom att upp