Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 3

dess aignagda ben och ringarne at seldonen, och öfver dessa qvarlefvor af deras måltid tjöto och kifvades de glupska odjuren hela natten. Den öfvergifne mannen, som lyssnade på dem i sitt tält, sökte att fördrifva det obeskrifiigt tryckande i denna mörka natt, genom att beräkna deras vexlande antal efter graden af de tjut, som nådde hans öra. Tröttheten öfverväldigade honom under det han ännu var sysselsatt med detta melankoliska arbete; han föll i sömn, tills hungern väckte honom den följande dagen, då solen åter stod högt på himlen. . Han gjorde en skåra i en af de stänger, som uppburo hans tält, för att beteckna att en dag var förfluten. Det var den 16 eller 18 November, och först vid jultiden trodde han sig kunna med säkerhet påräkna att vara i den katolska missionen. Denna aåndra däg var mycket besvärlig och tröttande, och krafterna började redan att svika honom. Då han bar bränsle och vatten till sitt tält, voro hans fötter domnade och han raglade, likt en drucken. Hepplös och hungrande satte han sig på sin bädd, fyllde sin pipa med pilblad, den bästa ersättning för tobak han egde att tillgå, och rökte vid den varma brasan, med ögonen fistede på den kokande kitteln, i hvilken han r fhade kastat litet mais. Han var ännu sålunda o fsysselsatt, då den melankoliska utsigten genom tjtöltppningen plötsligen förändrades genom råletvande varelsers ankomst. Några ryttare närmade sig honom, drifvande fullastade hästar framför sig. Han hade sina vapen till hands, -foch med dem i beredskap afvaktade han defras ankomst. Då de kommo närmare, såg Jban att de voro indianer af en vänskaplig Istam, som vände tillbaka från en bäfverjagt. IPå böss-skotts afstånd stannade de, och en af Iden tilltalade honom på engelska. De mot-Itogo hans bjudning att stiga in i tältet, och fsittaude der vid hans sida, bådo de honom Tlävge och allvarligt att lemna packningen, Töfvergifva det fåfänga hoppet om hjelp från j missionen och rädda lifvet genom att sluta sig till dem. Å Vargarne,, sade mannen, som först yttrat Åsig på engelska — det var en U.claware-indian Å— vargarne skola icke le viva erifred hvarIker natt eller dag, och v a män af Pawneefstammen finna er, blir ni plundrad, mördad Joch skalperad. Det finnes för er icke något bopp om räddning. Dåliga hästar kunna ej lefva så länge, att de hinna fram till er, och de hvita vid missionen skola icke äfventyra sina goda hästar och sina egna lif för att rädda en man, som de anse för förlorad. Kom med. ossl Men olyckligtvis för honom sjelf litade Möllhausen på missionen. Han var dessutom mredig och angelägen att rädda packningen, hvaraf blott en ringa del tillhörde honom sjelf. Han var fast öfvertygad om, att ej hans hvita medmenniskor skulle öfvergifva honom, och att de skulle tillföra honom bättre fortskaffningsmedel i hans utmattade tillstånd än dem, som; delawarerna kunde erbjuda honom, hvarför han stod fast vid sitt första beslut och sade nej. Indianen reste sig för att lemna honom. ;En hvit mans ord, sade vilden, gäller mer för dig än ettrödskinns tillbud och hjelp. Du har sjelf valt — måtte du ej blifva bedraceni e Med dessa ord tryckte han Möllhausens band, och han och hans kamrater drogo bort. Ej cn enda gång sågo de tillbaka på den resande eller på hans tält, utan fortsatte raskt sin väg mot söder, lemnande honom såsom en åt d den hemfallen man. De påföljande åtta dagarne rasade ett oupphösligt yrväder och hotade att begrafva honom lefvande i tältet. Oaktadt han hittills varit förskonad från hungerns plågor (de vänliga indianerna hade ökat hans lilla förråd med några stycken antilopkött), voro hans öfriga lidanden obeskrifliga. Han var så bortdomnad, att hän måste krypa på händer och föter när han skulle hemta sitt vattenförråd; han plågades af svindel, hans minne svek honor: och han vågade om natten icke tillsluta ögonen af fruktan för vargarne. Plågade af hu ;ger, närmade de sig honom mer och mer. Tjutande och vrålande gingo de omkring hans tält, med hvarje dag närmare och närmare. En natt hörde han snön utanför knarra under deras fötter; den följande såg han tänderna på en af dem bita genom skinntältet; han kunde blo:t skrämma bort dem genom att skjuta på dem i mö-kret; men några timmar derefter förnyade de sitt anfall och lemnade honom ingen ro att sofva, förrän det fulla dagsljuset dret dem tillbaka till deras hålor. ifen hade nätt upp så mycket krafter qvar den nionde dagen, att han förmådde skära den nionde skåran i tältstången. Den tionde var han vanmäktig. Modet svek honom, och för första gången förtviflade han om sin räddning. Han medförde ett rese-apotek, som han redan hade anlitat, och hvilket innehöll en liten flaska opium och en ask chinin. Utan att ha fattat någotredigt beslut, utan att riktigt veta hvad han gjorde, satte han opiumsflaskan för munnen och tömde den nästan hel och hållen. En djup sömn följde på denna dryck: han kom ihåg att han tagit den; men något mer mindes han ej. Då han återkom till sig sjelf, var det kolmörkt och tältstängerna skakades af stormen. Törst och i mindre grad äfven hunger voro hans förnimmelser då han vaknade Det första behofvet tillfredsstälde han med halfsmält sn5 och det andra med rått buffelkött. Då ellen, hvaraf blott några få gnistor återstodo, ånyo blifvit tänd, stekte han köttet, och nu förtärde han bekymmerslöst trenne dagars ration på en gång: På morgonen var han så mycket bättre — dels i anseende till den hvila bans själ erhållit under sömnen, dels till följd af den styrka, den rikliga födan förlänat hans kropp — att hans kärlek till lifvet. återvaknade. Han vacklade ut, stödd på sin studsare, för att taga sig en smula röre!se. Efter några dagar hade han kommit så långt, att han kunde gå