Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 1

STORA STOCKHOLM den-2 Febr: Hvem känner icke fabeln om hunden och köttstycket? I vår historia och inom vårt politiska lif får man alltför ofta se illustrationer till denna fabel och lära sig att den sens moral, som ligger deri, är fullt tillämplig på offentliga angelägenheter och förhållander. Med vårt folks omvexlande tröghet och het sighet händer det alltför ofta, att den kraf, som skulle kunna, om den följdriktigt och ihärdigt vände sig åt ett gifvet mål, uträtta något verkligt och varaktigt, i stället uttön mer .sig på någon biomständighet, någon.smisak, någon skuggbild, i afseende hvarpå äfven i bästa fall ingenting väsentligt, kan uträttas eller vinnas, och sedermera trött och likgiltig låter det stora och verkliga fara, alldeles som — för att begagna en annan liknelse — den hetsade spanska tjuren uttömmer sitt raseri mot den röda trasa, som man kastar åt honom, och låtertoreadoren gå trygg och oantastad. FR Här har nyligen blifvit bragt åbane frågan om de alldeles ovedersägliga brister och ofullkomligheter, som vidlåda den bestående unionen emellan skandinaviska halföns båda folk, och ehuru sjelfva det sätt, hvarpå frågan från början väcktes, vari hög grad olämpligt, kunde man till följd af det moderata och förståndiga sätt, hvarpå densamma upptogs inom vår representation, hoppas att man nu skulle kunna förmå regeringen, som visat en så märkvärdig försumlighet och liknöjdhet för dessa ämnen, att med verkligt allvar gripa sig an med åtgöranden för att få en revision af unionsfördraget åvägabragt, hvarigenom Sverges billiga fordringar kunde bli tillfredsställda. Man kunde antaga, att dessa fordringar skulle framställas ur unionsvänlig synpunkt, allvarligt men sansadt, såsom det höfves en nation, med så gammal vana vid deltagande i sina egna allmänna angelägenheter som den svenska, och att de skulle komma att medgifvas från den norska sidan, äfven ur unionsvänlig synpunkt, derföre att norrmännen måste inse, att föreningen, af hvilken de dragit och draga så stor fördel, undergräfves, om man slår döförat till för svenska folkets billiga önskningar och låter missnöjet; i 7detta bänseende tillväxa i Sverge.! RH Eu Man kunde sålunda hoppas, att någonting nu skulle kunna vinnas i sak, förutsatt att det verkliga målet hållits i ögnasigte och att man allt fortfarande sökt göra för sig klart, hvad som vore eftersträfvansvärdt, att man afhållit sig från allt, som kunde innebära dels ett obestämdt och resultatlöst famlande i vida rymden, dels orättmätiga angrepp och ingrepp och ett skjutande öfver målet. Men den norska frågan? synes för visst folk ha varit kärkommen, icke för hvad som i och genom fjähsamma kunde ernås i sak, utan såsom och bart agitationsmedel på ett neutralt omfåde, der man icke behöfde kämpa för politiska idger, uttala positiva politiska årg gter och stöta sig med den ena eller ? adra sidan, utan der man kunde för ytter . billigt köp slå an en populär sträng, genom att vädja till nationalfåfängan och gam! . fördomar, som föga cller allsintet bry siv om eller begripa de juridiska hårklyfverierna, men gerna resa sig upp, då de höra att det talas i häftig och passionerad ton och att något är å bane. OR Norska ståthållareskapsfrågan har varit:den skuggbild, efter hvilken man från visst håll nappat med stör begärlighet, hvilken man funnit sig föranlåter att göra till agitationsämne, och hvilken till den grad upptagit riksdagen och allmänheten, att den, som känner vår representation och vår allmänhet något närmare, måste befara, att intresset för den stora och verkliga unionsfrågan skall utmat(tas och försvinna, sedan så många kraftproduk tioner blifvit gjorda på ett fält, der ingenting, uträttas och der, när man numera rätt ser sakerna an, sjelfva den enda tänkbara vinsten skulle vara en förlust, derigenom att den alldeles rubbade den unionsvänliga synpunkt, från hvilken förhandlingarne om en revision af unionsföxdraget måste utgå, om de skola bära någon frukt: En häftig och till passionerna och fördemarne vädjande agitation, som vore riktad mot den politiska prelatur och det junkerdöme, som utgöra källorna till Sverges obestånd och oförmåga att i många hänseenden värdigt häfda sin plats bland nationerna, en sådan agitation skulle utan tvifvel på det högsta fördömas af den, från hvilken lösen och ideerna till denna strid utgått och som funnit agitation och blind animositet vara fullkomligt på sin plats, då dessa krafter vända sig mot norrmännen och emot denna Grundlov, som genom sin demokratism ger svenska folket ett så förargelseväckande exempel. fi. Man må i afseende på sjelfva det å bane bragta stridsämnet ha från början hyst och ne dar mada salan sova 2X hARnKaR sam Trin bom