Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 1

den goda saken segia, så hoppas jag, för hennes skull, att ödet måtte hålla hennes man aflägsnad från Frankrike. Hennes mäns ödev, sade fru Defarge, meg. sitt sedvanliga lugn, når honom nog hvarhels han håller till, och leder honom dit han icke vill komma. Det är allt hvad jag vet.j Men är det icke ändock bra besynnerligtn, sade Defarge i en ton liksom han ville beveka sin hustru att finna det besynnerligt — att, oaktadt allt vårt hjertliga deltagande för hennes herr far och henne sjelf, henies mans: namn skall införas bland de till döden dömda under din hand i denna stund, och i närvaro af spionrackan, som nyss lemnade 0ss?n7 Uaderligare saker än så komma att tima, när det en gång bryter löst, svarade madame. Här har jag dem nu båda två i säkert förvar, och de äro båda här för sina förtjensters skull; vare det nog sagdt. Derpå rullade hon ihop sin sticksöm och tog nu bort rosen ur sin hufvudbonad.?7 Antingen nu Sankt Anton hade en instinktmässig känsla af, att den impopulära granlåten var bortlagd, eller Sankt Anton stod och afvaktade stunden, då bemälde granlåt skulle försvinna; det vissa är, att Helgonet tog mod till sig att träda in strax derefter, och äkrogsalen återtog nu silt vanliga utseende. Om aftonen, vid hvilken tid af dygnet Sankt Anton vände ut och in på sig och satt på trösklar och vid öppna fönstergluggar, eller begaf sig ut i gathörn och på husgårdar för att hemta en munfull luft, plägade fru Defarge med sin sticksöm i banden göra en rund kring gator och gränder, från hus till hus, från grupp till grupp; en missionär af det slag, som verlden skulle göra väl uti7att aldrig mer frambringa. Alla qvinnfolken stickade. Hvad de stickade, var icke mycket värdt; men den ri ekaniska sysselsättningen var ett surrogat för matoch dryct; händerna rörde sig i stället or käkarne och matsmältningsapparaten; om de knotiga fingren hade varit stilla, så skulle magen ha varitså mycket otåligare. : (Forts.)