Aftonbladet – 2 februari 1860, sida 1

Ja, miss Manette skall till och gifta sig. Men icke med en engelsman, utan med en, hvilken, liksom hon sjelf; är fransk till börden. Och — för att återkomma till Gaspard, den stackars karlen! — det är rätt eget, att hon skall gifta sig med brorsonen till markisen, för hvars skull Gaspard blef så högt upphöjd, eller, med andra ord, med den nuvarande markisen. Men han lefver under ett annat namn i England; han kallar sig der Charles Darnay. DAulnay är annars hans moders slägtnamn. Fru Defarge stickade med orubbligt lugn, men den sista underrättelsen uppskakade synbart hennes man. Försöka hvad han ville bakom den lilla disken med att slå eld och tända sin pipa, så förmådde han dock icke fullkomligt beherska sin sinnesrörelse; han hade ingen riktig styrsel på sina händer. Spionen skulle icke hafva varit spion, om han icke hade märkt det, och antecknat det i sitt minne. Sedan han nu gjort åtminstone det fyndet, hvad det nu månde framdeles visa sig vara värdt,; och då nu ingen kroggäst infann sig för att förhjelpa honom till något annat fynd, betalade monsieur Barsad för hvad han hade förtärt och tog afsked, med tillkännagifvande, på ett mycket artigt sätt, att han hoppades snart få återse monsieur och madame. Under flera minuter efter hans bortgång förblefvo man och hustru i alldeles samma ställning som han hade lemnat dem uti, af fruktan att han skulle komma tillbaka. Kan det vara sant,, sade Defarge sakta, i det han såg ned på sin hustru der ban stod med pipan i munnen, med handen på hennes stolskarm, det der, som ban sade om mamsell Manctte ? Gud vet, svarade hon; den der karlens ord. äro just icke mycket att rätta sig efter. Omöjligt är det icke.n Om det skulle...s5 började Defarge, men fortfor ej. Om det skulle ? upprepade hans hustru. sOm det skulle vara oss beskärdt, att få se