Aftonbladet – 31 januari 1860, sida 2

hårdt bundna på ryggen, hans träskor ä vida och klumpiga, och han linkar. För det han linkar, och derför inte kan gå så fort, så drifver de på honom med muskötkolfvarna — just som så härb Han visade åskådligt huru detta tillgick. När dåm nu rusar utför backen men, alldeles som galna menskor, så stupar han omkull. Då skrattar dåm och rycker oppen igen. Han är blodig och full af dam i synen, men han kan inte torka af sig; då skrattar då åten igen. Dåm för honom ner i byn; hela byn ränner ut för te gapa; dåm för honom förbi qvarn och opp till kurran; hela byn ser hur porten te kurran öppnar sig midt i tjocka natten och sväljern — just som så härl Han öppnade munnen så bredt han förmådde och tillslöt honom igen, i det han smälde till med tänderna. -Defarge, som märkte att berättaren ogerna ville försvaga denna knalleffekt genom att öppna sin mun igen, sade: Fortsätt, Jacques, fortsätt! Hela bynp, fortfor väglagaren, Iftfvar sig så sakta hem igen, just som på tåspetsarne; hela byn hviskar vid brunn; hela byn sofver; hela byn drömmer om den: stackars fången deruppe i kurran på bergsklippan, som han aldrig slipper ut ifrån, förrn han skall gå till döden. Bitti på morron, sen jag tatt mina don På ryggen, och tuggar på en brödbetta men jag går, gör jag på vägen till mitt arbete en liten krok åt kurran. Der ser j:an, höjt opp i vädret, titta ut genom gallren i en stor jernbur, blodig och dammig liksom qvälla förut. Han har händren bundna, så han kan inte vinka åt mig; jag törs inte ropa åten; han 8er på mig, just som en döder en. Defarge och de tre sågo dystert på hvarandra. — Allas blickar voro mörka, och uttryckte qväfdt raseri och hämdlystnad, under det de lyssnade till landtmannens berättelse; deras åtbörder hade någonting på en gång hemlighetsfullt och .befallande. De företedde bilden af en förfärlig hemlig domstol, Jac