Aftonbladet – 30 januari 1860, sida 3

Ett litet riksdagsbref. Herr redaktör! Att jag i onsdagsförmiddag vid tiotiden axlade mitt skinn — som det heter i de gamla sagorna — och begaf mig ut för att öfvervara diskussionen om giftomannarätten, om skulle komma på tapeten i samtliga riksstånden, behöfver jag väl knappast säga. Frågan intresserade mig ej blott såsom blifvande representant,, utan fast mera såsom giftoman för tre rika nigcer, hvilkas enda arfvinge jag är, om de dö ogifta. Anländ till riddarhustorget, råkade jag i samma förlägenhet som den vid skiljovägen stående Herkules. Antingen gå till höger upp på riddarhuset, eller rakt fram till rikets ständets hus? Det var frågan. Hvar — frågade jag mig sjelf, skall man i dag blifva mest dräpande i sak, antingen under sköldarne, eller under kaftanerna? Jag tvekade. Plötsligen främskyndade min gamle vän och akademikamrat, den skefvaembetes-verkes-ljuspennings-uppslukande Säfbomp, andfådd och svettig. Redan såsom student var kan en passionerad jägare, men både skefögd och närsynt, hade han idel otur på. jagt, och benämndes derföre af gubben Berlin den bombastiske rospiggen. Har du lust, ropade han till mig, att — Att gå upp och höra grefve Erik Sparre. inföll jag. Nej, f—n heller, att följa med och se på huru jag skjuter den bengaliske Westeråsligern uppe i Järlåsaskogarne? Frestelsen var stor: nekom det ej, medsifvom det snarare, såsom erkebiskop Rosenstein en: gång yttrade i. svenska akademien. Men plötsligen återfördes jag till min pligt, eller rättare sagdt erinrades om mitt eget intresse, Ett mycket stort och gammalmodigt åkdon med gul korg och röda hjul framsked i detsamma. Det påminde mig om Hybners bibliska historia och ett träsnitt deri föreställande Profeten Elias bimlafärd i precist ett dylikt åkdon. Jag tog förstnämnde vagn, som naturligtvis ej var lika uppåtsträfvande, till ledstjerna, styrde min vandring upp till riddarhuset och intog en plats, obestridligen mera trygg än i Järlåsaskogen. Bänkarne i salen voro väl besatta. Riddersmännen voro, som sig borde, talrikt församlade, dagen till ära Efter en stunds uppehåll föredrogs lagutskottets betänkande rörande giftomannarättens afskaffande. I detta betänkande, en snäll kria, full af granna fraser, som skulle gjort en Clarist mycken heder, hade utskottets majoritet, på sitt vis förstås, till komplett evidens bevisat, huru rent af befängdt och himmelsskriande orättvist det skulle vara, att giftoMannarätten afskaftades och såmedelst det första stadgandet i vår lagbok öfverkorsades,: familjebandet skulle sönderslitas, traditionens makt skulle förtrampas — skada att utskottet glömde förespå krig, pest, hunger och dyr tid, såsom gifna och fortfarande följder at giftomannarättens afskaffande. Väl och värdigt ådagalade flera talare qvinDans rätt att sjelf förfoga öfver sitt hjerta och sin hand. Endast tre talare bade mod att obetingadt och i allo försvara betänkandet, nemligen dess egentlige fader, landshöfdingen grefve Sparre, dess onkel, professor Olivekrona, och dess gudfar, exped:tionssekreteraren Gyllensköld. Af dessa var den förstnämnde ordrikast, mest högtrafvande och i sina deduktioner skarpast mot det svagare könet, om hvar: känslor och qvalifikationer han visade sig ega de mest nedsättande begrepp. En gammal rou af sämsta slag sknlle knappast deri ha kunnat öfverträfta honom. Men förfasligt lärdt talade den ädle gref: