Aftonbladet – 30 januari 1860, sida 3

ven, och hans goda minne skördade rika lagrar, då han kom in på beskrifningen om huru qvinnan behandlas, eller rättarc misshandlas i andra länder. Han försäkrade sig vara en kättare i afseende på de gamla iddern om egendomsrätten — hvilket i en landshöfdings mun Jlät nästan, olycksbådande, och specielt i grefve Sparres mer än otroligt. Ty den, som under fem riksdagar suttit i lagutskottet och der på de mutioner,s m 7.å 800 lagstiftare hvarje riksmöte ingifvit, städse förnyat det Betlehemitiska barnamordet, och kan räkna sig detta till en ära, bör visst icke hysa stora anspråk på att bli tr dd, när han ordar om sin kärlek för nya ideerilagstiftningsväg. Hyser den ädle grefven verkligen någon kärlek för nämda id6er, så tyckes den hafva ett visst slägttycke med apornas på Gibraltar, hvilken säges gå så långt att de af ren för. äldrakärlek ihjälsmeka sina egna ungar. Högtidligt förklarade hr grefven sig hysa en panisk fruktan för turisters. Ja — ja, sådana kunna turisterna vara. Det är förmodligen också just derföre som resande i allmänhet mottagas temligen snäfvert på Marieholm och Broo-gård. Men om jag ej missminnes sammanträffade vi för flera år sedan i utlandet. Då fann jag hr grefven alls ieke besvärad af att sjelf uppträda såsom simpel turist, emedan det föll sig mycket billigare; men jag kan ej minnas att hr grefven ens i nyssnämnde skepnad var farlig för det täcka könet. Dernäst tycktes hr grefven alls icke vilja ba sen probenreuter till måg, hvilket ej heller bör komma i fråga, enär herrar probenreutrar icke göra affärer i sköldemärken. Men jag hade stor lust att fråga, om det icke framdeles skulle falla till och med hr grefve Sparre särdeles på läppen. derest hans söner framdeles lyckades att blifva förmälda med döttrar t. ex. af en rik probenreuter? Troligen utfaller svaret jakande, ty den ädle grefven är en praktisk man, som nogsamt känner att äfven grefliga vapen erhålla en ökad styrka, om sköldhållarne blifva lejon af massivt guld, vore det ock af ofrälse extration. En makalös sekundant hade hr grefven uti professor Olivekrona från Upsala. Han talade lika lärdt och lika suffisant, men dref dock icke påståendena om mannens herravälde så långt som en änmera lärd jurisprofessor i Lund, hvilken för flera år sedan ville bevisa mannens fulla rättighet att aga sin hustru. I stället ordade vår riddarhusprofessor åtskilligt om tryckfrihetens missbruk, som dock med den förevarande frågan alls icke hade någon likställighet. Det var märkligt att höra huru en så boklärd man kan förmå att tala på bredden om, i stället att gå på djupet af en fråga. Justitiekansleren talade också mycket lärdt— till allas stora förvåning? tyckte jag mig finna. Hr Carlbeim-Gyllensköld var också mycket rädd för probenreutrar? — men yttrade sig ej, besynnerligt nog, hvarken för eller emot kolportörer?, hvilka också berättas tillhöra ett farligt-slägte. Till heder för riddarhuset yttrade sig så många talare för giftomannatvångets afskaffande för qvinnor, som uppnått myndig ålder, att, då samma opinion uttalades i alla de öfriga stånden, lagutskottet måste vid frågans förnyade behandling ställa sig ståndens uttalade åsigter till efterrättelse, ehuru grefve Sparre — utskottets ordförande — med en tiotsighet, com hade förtjenat en skarp tillrättavisning, behägade förklara att en åter: remiss tjenade till ingenting.? Om denna hans profetia ej går i fullbordan, å lärer han knappt hafva någon annan utg än att afsäga sig ordförandebefattningen i lagutskottet. Förlusten vore icke stor; ty derefter skulle bestämdt en mera frisinnad anda utveckla sig i utskottet och mången påyrkad nyttig lagreform hvarken blifva förkastad eller undertryckt — såsom hittills beklagigen varit fallet. Ivar Blå. S