Aftonbladet – 28 januari 1860, sida 2

till den öfvertygelsen, att det förhåller sig med de olika intrycken af sköna föremål på olika individer under en resa likasom med den olika verkan, som solens ljus åstadkommer, återspegladt frå ; ett blankt, högblått, af mäktiga bergformer omslutet vatten, emot då det ej återkastas af annat än ett trädesgärdes flacka yta. Berättelsen genomflätas här och der af sköna sånger i författarens bekanta stil. Allt mer och mer skall man erkänna, att Atterbom var en skald, som med en sydländskt yppig, nästan orientalisk bildkraft förenade ett djupt nordiskt allvar, och att hans sångmö i sina lyckligaste ögonblick hemtade sina inspirationer utur den Skandinaviska folksångens rika källa och utur den ädle bardens eget, för fosterlandets ära och väl varmt klappande svenska hjerta. Man finner äfven här, att Atterbom redan vid tiden för denna resa hade ett klart, utveckladt medvetande om den andliga gemensamheten emellan Nordens trenne folk; och atthan redan såsom ung omfattade denna skandinaviska idd, under hvars banår han i en framskriden ålder icke tvekade att ställa sig, oaktadt det då gällde icke blott forntidsminnen och sångarvänskap, utan iddens genomförande i sambhällslifvet. ——