Aftonbladet – 28 januari 1860, sida 2

da och träffande omdömen om det äldre ty-;t ska måleriets frändskap med det italienskalc före Rafael, o. s. v. I afseende på den ro-li mersk-katolska kulten; hvilken inom Italien utöfvar ett så mäktigt. inflytande på såväl konsten som menniskosinnet, beundrar 1an! viserligen den sinnrika symbolik, som genom-c går denna kult ända in i dess minsta detal-!t jer, och hänryckes ofta af det sköna och mai jestätiska i dess yttre former; men man fin-Ås ner likväl denne på sin tid såsom katolsk j mystiker utskrikne för:attare här icke blott! med afsmak åse presternas andelösa sätt attli behandla dessa symboler, utan ock den bes)1 stämdt uttalade åsigt, att katolicismen i sitt i! nuvarande skick egentligen ingenting an-1: nat: är än en öfversättning af det fordi! na hedniska väsendet. Ännu mera öfver-: raskande skall mången finna författarens på : j L Il s mer än ett ställe uttalade politiska åsigter. Den mäktiga och ensidiga reaktionsanda, som alltsedan 1815 hade gripit Europa i allmän-: het och Tyskland framförallt, och hvilken un der författarens vistande i nämnde land be-j: fann sig i sitt fulla -flor, bedömmes här afl honom efter förtjenst. Så yttrar han t. ex.js pag. 133: Hvad Tyskland angår, så sväfvar: det i en högst orolig och tvetydig belägen-: het; öfverallt, särdeles i norra och mellersta delen, glöder ett häftigt missnöje, och allehanda vulkaniska ämnen vänta på tillfälle till explosion. Om ej frihet och kultur skola i Europa absolut gå under — en afsigt, hvaruti engelska kabinettet flitigt understödjer den heiga alliansen (vacker helighet!!!), så måstel tyskarne på något vis bringa sina galna regeringar till reson, bland hvilka den preussiska spelar den allra gemenaste rollen. Att rörf.; ejbeller för sitt eget lands dåvarande) högsta styrande personlighet hyste någon blind beundran, derom vittnar följande ställe pag. 135: ,Vid alla tillfällen låter jag mig angeläget vara att utbreda krönprinsens och isyn nerhet prins Öscärs ära. Gud vet, att jag vad den förre angår, icke handlar så af personlig böjelse — tvärtom kommer jag förmodligen aldrig att till honom fatta något riktigt förtroende — men af klar öfvertygelse, att det stora hela af Sverges väl, så vida detta ramförallt består i sjelfständighet och ordSållighet, fordrar hans bibehållande. Dessu:om låter det icke neka sig, att han gjort mycket för vårt fädernesland. Af Oscar dermot väntar jag, att han skall bli en fullxomligt svensk furste — och så länge denna ro står lefvände i min själ, kan det visserhgen aldrig falla mig in att med prins Gustaf sätta mig i någon gemenskap. Jag tillhör helt och bållet den tronföljarät:s sak, hvilken nationen af fritt val utkorat. Man har romlands tillräckligt tillfälle att se sig mätt På det s. k. System der Legitimität, hvilket i len absurditet, som det af vissa styreiser drifves, är den största skandal för allt sundt förnuft. Vi ha anfört detta för att viss, huru orättvist man beskyllt denne författare för stockkonservatism och servilism. I allmänhet uttalar sig hos honom den mest varma, rena fosterlandskänsla, och hvarje gång Sverges ära och väl äro i fråga, uppflammar denna känsla på ett lika skönt som kraftfullt sätt. Ganska intressanta äro skildringarne af de många berömda män, med hvilka förf. kom 1 beröring, deribland Steffens, Jacobi, Baader; Jean Paul, Tieck och främst bland dem alla Schelling. Den sistnämdes omdöme om Svedenborg, hvilket här anföres, har en viss märkvärdighet. Den berömde tyske tänkaren ansåg, i likhet med Geijer, att Svedenborg verkligen egt kommunikation med andar ur en annan sfer än den vanliga synliga, genom en åt vissa individer gifven magnetisk eller mogisk natur, men att dessa andar otta varit af en ganska opålitlig beskaffenhet, och icke alltid ur det rena ljusets region. Om hans lära för öfrigt hyste han jemte Baader, den sigt, att deri den skönaste Gemitlichkeit, den frommaste poesi, den mest blixtrande djupsinnighet föra en besynnerlig kamp med abstrakt dogmatism och dålig matematik, i hvilken villervalla det stundom händt honom, att de herrligaste spekulativa tankar, t. ex. den ryktbara korrespondeusteorien,i applikationen, blifvit till en del rent oförstånd. Hvad hans eori om könens symboliska förhållande, äktenskapett, kärleken angår, medgaf Schelling, att lenna artikel af ingen och hos ingen annan ir att finna så sannt och så skönt behandlad. Om Höijer, med hvilken Schelling i sin ungdom varit äfven personligen bekant, talade han ofta, och alltid med mycken aktning; iikväl med det tillägg, att den sednare hade för litet das gemitliche Element, och ett med naturen och det lefvande konkreta befryndadt sinne — hvarföre han ock, liksom Hegel, skulle stanna inom en abstrakt andlighets och de ensidigt ideella konstruktionernas region. . För öfrigt delade Schelling Atterboms tanke, att Höijer var en mera individuelt genialisk man än Hegel samt att Höijer i förhållande till denne hade en vida större virtuositet i språk och framställning. Hvad som man emellertid i dessa intressanta. Minnen mer än allt annat lär sig känna, är författarens egen personlighet, hvilken här för läsaren afslöjas med en hos skriftställare i allmänhet högst sällsynt uppriktighet... Denna försonar ock tillfyllest med den här så ofta bjert framträdande fåfänga, om hvilken. man med skäl kan yttfa. detsamma som Jean Paul under ett samtal med författaren om Oehletischlägers vida större, nemligen att sden väl kunde förlåtas, emedan han vore en så naiv och uppriktig Narcissus. Förhållandet blir för öfrigt ganska förklarligt, då man taäver i heträktandeden sminkrande Ne) Sr ARN RR AR