Aftonbladet – 27 januari 1860, sida 2

ungdomen och medelålders folk, af begge könen, om sommaren här öfva såsom en kär förlustelse, med bållspel, kästande, kappspringande, brottning och allehanda täflingar i styrka och vighet. Men af ålder öfvades bland dessa spel också någon förberedelse till kriget, nemligen målskjutningar. Således äro de nu upplifvade skytteförbunden ingalunda någonting helt och Hållet nytt; ty såsom gamla bönder berättat, var ofta vid svåg. målskjutning med kula eller hagel upptas en och öfvad bland de. tre vanliga täflingsspelen för dagen. För att då skjauta til mals utvaldes de tre säkraste. skyttarne på hvarje sida, och dessa skjöto med kula eller hagel, allt som de voro karlar till, på 50 eller 120 steg. Målet var ett bräde med målad ring och en prick uti. När man skjöt med hagel, vann den skytt, som för sitt partis räkning träffade med de flesta hagel. Vid lika framgång mellan två skyttar skjöto dessa om. Sådana målskjutningar hade man fordom ofta, såsom (på Fårö) efter slutet af räfskall på e. m., då folket var samladt till s. k. räföls och något hvar hade bösa och ammunition med sig. Man indelade sig då. i olika skottlag : stundom två och två eller 8 mot 8, då 10an antingen skjöt med kula på 100 eller 200 alnars mål, med rännkula på 100 eller 130 steg eller ock med hagel på 60, 70 steg. Dessa nöjen slutades alltid med dans och lustighet, hvarvid de tappande fingo bestå fiolerna. — -Så beskrifves från gamla tider ett avåg. vid Hästnäs i Michaelistiden (när epärongilde der hölls), då astadsens ungdom sbjudit af (utmanat) ungdomen i Tingstäde, Weskinde och Bro socknar. Stadsboerna samlades på e. m. stormodiga, men landtboerna voro dem oförfärade till mötes. eVåget, skulle som vanligt bestå i tre spel, som -då af avågarne (förmännen) bestämdes att den gången blifva: 1:0 att sskjauta till mals. med kula på svängande tafla, 2:0 att eställpa stang och 3:0 att skasta varpurs. Trenne prisdomare skulle afgöra under våget möjligen uppkommande tvister. Man skulle då först skjuta till måls; och en stolt artillerikonstapel från Wisby med sitt granna gevär skulle skjuta för stadsboerna. -Landtboerna utvalde på måfå och liksom ur högen till medtäflare mot den stormodiga konstapeln en bonde, Ytlings-Elias i Bro, som just var den rätte, stor skytt och snäll smed, fastän han nu hade en till utseendet dål:g bössa, som han dock sjelf gjort. Nå, fråga blef nu om hvem som skulle skjuta först, konstapeln eller Ytlingar; men denne sednare utropade då: ära den, som ära bör — staden skjuter först! Så skjöt konstapeln då först, och träffade med sina 2:ne första skott det svängande målet, men hans tredje skott gick bumbel.. Derpå framträdde Ytlingar och träffade med alla sina tre skott i pricken. Då blefvo Wisbyboerna mycket uppretade, mest på Ytlingar; men denne, som varit säker på segern och nog anat följderna deraf, hade sin häst till hands och jagade genast efter sista skottet sin väg. — Sedan skulle man ställpa stang, och dervid skulle landtboarne då börja; men nu störtade en bonde från Weskinde stången tre gånger så långt som hans motståndare från Wisby mäktade. Öfver allt detta blefvo stadsboarna så förbittrade, att de icke ens ville försöka att kasta varpur, utan skulle de nu mörbulta landtboerna; men då framträd!e en Brobonde, som sade, att han skulle ta hvilken af dem som helst spå rakan armp; då blefvo stadsboerna häpna och ville ta till fötterna. Men prisdomarne, vågarne och andra fredliga åskådare, som här ämnade få roligt och ej något gräl, trädde då emellan de tvistande, så att par terna snart blefvo försonade och åter goda vänner Snart var ock all strid glömd; man smorde sig med de prisade Hästnäspäronen och annan traktering ock ansade och lekte sedan hela natten med största nöje Alla dessa sålunda i fredslugnet och : nder lek upp öfvade fogeloch skälskyttär voro minsann ett god värn vid fiendtligt anfall; helst då ällmogen (såson 1788) på hvarje sockens bekostnad skickat 2:ne hus bönder (från Fårö var det Steffån Broa och Oloi Ringvide) till Wisby att lära sig exercisen för at sedan öfva sockenfolket hemma i vapnens bruk. Un der sådana ledare exercerades då på söndagsqvällar ne: husbönder och drängar med egna gevär, men de 14 eller 15 års gossarne med stora störar. På hel: Fårön bestods blott 40 eller 50 kronogevär, med mes singsplättar på rundkolfven, der kung Carl den tolf tes namn stod; det var sköna gevär med fem qvar ters långa pipor — grofva doningar, men de slogq väl. Sålunda beredt till strid kunde folket ock mec hurtigt mod under ofriden ligga på utkik vid vård kasarne att speja efter fienden.