Aftonbladet – 27 januari 1860, sida 2

ör ——— i Säg icke så, hr Caston; Jag är viss på, att den bästa delen deraf återstår ännu — att ni änny kan bli mycket, mycket värdigare er sjelf.n Säg värdigare er, miss Manette, och ehuru jag nog vet ehuru jag i djupet af mitt stackars usla hjerta nog vet... men jag skulle aldrig glömma det! Ton var blek och darrande. Han Kom henne till hjelp med en orubblig förtviflan om sig sjelf, som gjorde denna kärlesförklaring så olik alla åndra sådana. tt. Om det skulle hafva varit möjligt, miss Manette, att ni kunnat besvara den mans kärlek, som ni ser framför er — en slapp, förtviflady eländig rumlare, såsom ni Väl vet att jag är — så skulle han i denna dag,i denna stund, oaktadt sin sällhet, haft fullt medvetande af, att han ej kunde : nat än göra er olycklig, bringa er sorg och ånger, hedsmutsa er, vanhedra er, draga er ned med sig i förderfvet, Jag vet rätt väl, att ni för mi ej kan hysa någon ömhet; jag begär det icke; jag tackar till och med Gnd för att så icke är. Men kan jag icke ändå rädda er, hr Carton? Kan jag icke återkalla er — ännu en gång, förlåt mig! — till ett bättre lefnadssätt? Kan jag icke på något sätt ådagalägga min erkänsla för ert förtroende? Jag vet, att detta är ett förtroende, tillade hon blygsamt, efter en liten tvekan, och med uppriktiga tårar; jag vet, att ni ej skulle säga detta för någon annan. Kan jag ej göra någopting helsosamt deraf för er sjelf, hr Carton ? Frogn Han runkade På hufvudet. Nej, omöjligt, miss Manette, omöjligt. Om ni vill höra mig en liten, liten stund ännu, så har ni gjort allt hvad ni för mig kan göra., Jag ville så gerna, att ni skulle veta, att ni