Aftonbladet – 27 januari 1860, sida 2

rn varit min själs sistardröm. I min förnedring ar jag icke varit så förnedrad, att ju icke åsynen af er:med er far, och af detta -hem, af er gjordt till ettsådant hemjuppväckt skuggor af gamla känslor, som jag hade trott vara för alltid döda och begrafna i mitt bröst. Sedan jag lärde känna er, har jag jlågats af ett samvetsqval, som jag hade trott aldrig mer skulle förfölja mig, och jag har hört manande: hviskningar inom mig, hvilka jag hade trott vara för alltid förstummade. Jag har haft virriga föreställningar om att arbeta mig upp igen, om att börja å nyo, om att afskudda mig dolska och sinlighet, och upptaga igen den öfvergifna striden. En dröm, alltsammans, en dröm, som upplöser sig iintöt, och lemnar slumraren sådan han var förut, innan han började drömma; men jag ville att ni skulle veta, att det var ni, som ingaf mig denna dröm. Skall intet af den stanna qvar? Ack! hr Carton, tänk igen! Försök igen! Nej, miss Manette, jag har genomforskat djupet af min själ, och funnit mig fullkomligt ovärdig. Och likväl har jag haft den svagheten, att önska, att ni skulle veta med hvilken plötslig makt ni satte mig — mig eländiga askmörja — i ljus låga, men en låga, som är oskiljaktig från min egnaste natur, som ingenting upplyser, ingenting uppvärmer, som ptan gagn och nytta fruktlöst förbrinner.n a Emedan det är mitt missöde, hr Oarton, att hafva gjort er olyckligare än ni var, innan ni gjorde min bekantskap... Säg icke så, miss Manette; ty ni skulle hafva räddat mig, om någon räddning varit möjlig. Ni är icke orsaken dertill, om jag sjunkit djupare. Men då nu dock detta ert själstillstånd, som ni beskrifvit, i alla fall måste tillskrif