Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 1

Oxtorget; i J. F. Broms, N:o 5 Norrlandsgatan; SE RE Ae te ARERBEREE AT ARUBA ksmynt raden för fin stil (48 bokstäfvers jndsgatan: 2 a STOCKHOLM den 24 Jan, Den kungliga propositionen om sektornas frihet. Under denna öfverskrift har Nya Dagligt Allehanda för i fredags en artikel, syftande till att förorda denna kungliga proposition. Det kongl. förslaget har, påstår hon, blifvit emottaget med bifall, måhända större än det i vissa fall förtjenar. Dess vedersakare äro deremot jemförelsevis få (2) och torde kunna hänföras under trenne kategorier, nemligen först och främst de ulira högkyrkliga, som ej vilja veta af någon kompromiss med sekterna; för det andra sekterna sjelfva, som finna sina intressen och afsigter bättre befrämjade genom den närvarande laglösheten än genom en laglig ordning, som skänker dem säkerhet (2), men äfven pålägger helsosamma band, samt slutligen en viss klass af statsmän, som för bedömandet af en åtgärds värde ej ega annan måttstock än dess större eller mindre öfverensstämmelse med en af dem sjelfva uppgjord definition och hvilka rekommendera den norska dissenterlagen såsom med deras definition på rehgionsfrihet bättre harmonierande. Till denna kategori,, tillägger hon, torde äfven böra föras en bop folk, som i sak föga begriper, men tycker att förslaget icke är nog liberalt. Vi vilja för vår del icke bekymra oss särdeles mycket om, till hvilken klass eller kategori i sitt sålunda med. så mycken raskhet och säkerhet uppgjorda schema N. D AA. behagar föra oss, ej heller vilja vi nu inlåta oss i frågan rörande de teoretiska grundsatser, som säkerligen lika litet vid denna som vid hvarje annan frågas behandling böra lemnas ur ögonsigte, såframt hon skall lösas på ett tillfredsställande sätt. Vi fråga blott: Skall det pralktiska ändamålet vinnas, skola oroligheterna mom kyrkan upphöra -ch stridigheterna inom densamma bilöggas eller bringas till lugn genom det af regeringen framlagda förslaget? Om, såsom N. D. A. sjelf medgifver, i trots af ännu gällande stränga författningar, antalet af dissenters alltjemt tillagt och oredan och förvirringen på det kyrkliga området i samma mån ökat sig, skall detta förhållande väl minskas, i fall det kongl. förslaget blefve af ständerna antaget och gjordt till Jag? En ytterst betänklig sak är att, såsom af den ofvan gjorda citationen ur N. D. A. visar sig, sekterna sjelfva, alltså förmodligen alla, som kunna i någon mån räknas bland dissenterna, föras till det kongl. förslagets motståndare, alltså just alla de, som det framlagda förslaget borde hafva för afsigt att lugna och hvilkas samvetsrättigheter det borde betrygga. Men ett förslag, som, långt ifrån att tillfredsställa, tvärtom ha alla dem emot sig, till hvilkas förmån det är stiftadt, torde redan ur sådan synpunkt böra anses för mindre lämpligt och ändamålsenligt. Hvad är detockså i sjelfva verket det kongl. förslaget medgifver eller inrymmer dem? Jo, det medgifver dem rätt att, efter erhållna förnyade varningar af pastor, prost och konsistorium, öfvergå till något redan af ålder förhandenvarande kyrkligt samfund. Redan dessa itererade varningar inför särskilda kyrkliga myndigheter kunna icke vara annat än kränkande och föga öfverensstämmande med den aktning för andras samvete och öfvertygelse, som tillhör ett hyfsadt samhälle, emedan man, i de flesta fall åtminstone, bör förutsätta, att den, som tager det steget att öfvergå från det kyrkliga samfund, i hvilket han blifvit född och uppfostrad, icke lärer göra det utan mogen öfverläggning. Men har han nu genomgått dessa särskilda varningsgrader och derunder fått uppbära en mängd kränkande tillmälen af de varnande myndigheterna, kanhända fått resa tjugotal af mil och tillsätta en icke ringa tid, hvad har han dermed vunnit? Jo — rättighet att bli katolik eller reformert, om han det åstundar. Ville ban deremot öfvergå till något annat nybildadt kyrkligt samfund, så ligger det i regeringens skön att medgifva eller icke medgifva, huruvida sådana få existera. De, hvilka vilja upprätta ett sådant; skola för regeringen framlägga sin trosbekännelse och sin kyrkliga ordning; och sedan detta skett, skall af regeringen, efter vederbörandes hörande, bero, om dem skall medgifvas att utgöra en syrklig församling eller icke. De hafva således, enligt det kongl. förslaget, alls ingen räd sig tillerkänd, utan af konungens och konsistoriernas nåd och godtycke skall bero, -m denna förmån skall beviljas dem. Men har den äfven blifvit beviljad dem, så ligger dock i regeringens hand att åiertaga densamma; ty missbrukas ett sådant medgifvande, kan det iterkallag, utan att i den kongl. propositionen med. ett enda ord förmäles, bvaruti detta missbruk skall bestå. Vi vilja härvid knappt fä. sta oss vid det kränkande och verkligt osedga deruti, att dessa, som för sitt samvetes apr NNK KÄRNAN NL RE vstisnstuniotnnnr och stark i bandling. I sin återvunna kraftNallar rar här ot fnn TTT: Kl NAR