Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 1

och stark i bandling. I sin återvunna kraftfullhet var han stundom litet nyckfull och häftig; men sådant Bade endast sällan försports hos honom, och blef mer och mer sällsynt. Han studerade mycket, sof litet, uthärdade stora mödor och anstringningar utan svårighet, och var alltid vid jemnt och godt lynne. Till honom inträdde nu Charles Darnay, vid hvars åsyn han lade ifrån sig boken och framräckte handen. Charles Darnay! Hjertligen välkommen! Vi ha väntat få se er sedan flera dagar tillbaka, Stryver och Sidney Carton voro båda här i går, och båda sade, att de just längtade efter er. Jag är dem mycket förbunden för deras deltagande för mig, svarade han, litet kallt, tycktes det, med afseende på de båda nämnda herrarne, men med en varm blick på doktorn. Miss Manette ... Mår bra,, sade doktorn, då Darnay gjorde ett uppehåll, och er återkomst kommer att fägna oss alla. Hon är utgången i några busbållsbestyr, men kommer snart hem. Doktor Manette, jag viste att hon var borta. Jag har passat på, då hon var borta, för att få tala enskildt med er. Det blef en djup tystnad. Nå? sade doktorn med synbar förlägenhet. Sätt er här hos mig, och låt oss språka. Han efterföljde inbjudningen att sätta sig, men tycktes ha svårt att komma sig för at språka. Jag har haft den lyckan, doktor Manette, alt umgås på så förtrolig fot här halfannat år, så började han ändtligen, att jag hoppas att det ämne jag går att vidröra icke skall. Han hejdades af doktorns utsträckta hand. Sedan Manette en liten stund hållit fram handen, liksom för att tysta honom, drog han henne tillbaka. Är det Lucie som är ämnet? Så är det. (Forts.).