Aftonbladet – 24 januari 1860, sida 1

som en karl. Det var deruti, som hans oberoende ställning bestod. . En viss del af sin tid tillbragte han i Cambridge, hvarest han läste med yngre medlemmar af universitetet i egenskap af ett slags tolererad smuglare, som dref kontrabandshandel med europeiska språk, i stället för att i tullkammaren anmäla de tillåtna varorna: grekiska och latin. Sin öfriga tid tillbragte ban i London. Från den välsignade tiden, då i paradiset det var sommar året om, allt intill dessa dagar, då i våra fallna latituder det är vinter nästan hela året om, har nu en ung mans väg oafvikligen alltid varit en och samma väg — vägen till ena pigon. Han hade älskat Lucie Manette alltifrån der stunden, då hon den märkvärdiga dagen uppträdde inför domstolen. Han hade aldrig hört en on, så ljuf och älsklig som hennes röst, full af bjertligt deltagande; han hade aldrig sett ett ansigte, så uttrycksfullt vackert, som hennes, då hon stod der jemte honom vid brädden af den graf, som man hade tillredt åt honom. Men han hade ännu aldrig talat med henne ett ord derom; sedan mordgerningen på det ödsliga slottet långt bort på andra sidan hafvet hade nu resan ett år förflutit, och ännu hade ban icke så mycket som med ett enda ord för henne yppat sitt hjertas hemlighet. Att han hade sina skäl bärtill, det visste ban fullväl. Det var nu återigen en sommardag, då ban, nyss återkommen till London från sina universitetsbestyr, styrde kursen till det fredliga hörnet i Soho, i akt och mening att få tala mellan fyra ögon med doktor Manette. Det var sent på eftermiddagen, och ban visste att Lucie var ute med miss Pross. Han fann doktorn sittande i en länstol vid fönstret, och läsande i en bok. Denne hade nu småningom återvunnit hela den själsstyrka, som hade upprätthållit honom under hans fordna lidanden, men tillika ökat deras skärpa. Han var nu åter blifven en särdeles kraftfull man, med orubblg ihärdighet, stark i vilja,