Aftonbladet – 21 januari 1860, sida 2

Redan denna resa hade sina äfventyr. Ewald egde ej en skilling i fickan, och när skeppa1en på en och annan station gick i land förk att förfriska sig på ett värdshus, måste den unge hussaren bli ombord och svälta. En Å ren a de ade I hände det sig att han fick ögat på några — buteljbalsar, som tittade fram under kajuttrappan. Det var ett ögonblicks verk att lösgöra en af butcljerna ur dess gömmas innehållet glimmade mot dagen med en frestande purpurfärg, Ewald — stoppade flaskan under sin rock (poesil), begat sig dermed i land, uppsökte åt sig en treflig grön plats bakom en kulle, slog sig här ner, knäckte buteljhalsen, drack hela verldens skåls och öfverlemnade sig åt de saligaste svärmerier. Lidner skulle i enahanda situation bandlat precist på enahanda sätt. Ewald har sjelf. i sina sjelfbiografiska utkast, i-ett kapitel, öfverskrifvet ,Höien, lemnat en ytterst liflig framställning af de brokiga funderingar, som uppfyllde för honom tiden af några sälla timmar, medan han sålunda låg der i solskenet, klunkande ur en vinbutelj, som — riktigt nog -— icke var hans. Han såg i syne alla de fiendtliga städer och krigskassor han skulle blifva i tillfälle att plundra (dervid han dock äfven skulle komma i läge — den godhjertade själen! — att ;rädda värnlösa flickor från sina kamraters råa behandling); hon såg sig likaledes stigande från grad till grad, som ryttmästare, major, öfverste, general, och han tänkte dervid framtör allt på hvad hans älskade Arendse skulle säga till allt detta, när hon t. ex. läste en vacker dag i en tidning: En ung dansk vil. namn Ewald har i det sista slaget med en tapperhet, som öfvergick hans ålder, frälst sin general; den unge hjelten är lätt blesserad, men generalen har sändt bonom en fana till bans första bruddag o. 8. v., eller: Att vi ej förlorade den sista bateljen, derföre ha vi att tacka, näst himlen, den unga kornetten Jos. Ewald; rytteriet, som betäckte högra flygeln, hade redan börjat vika för fiendens eld, då ban med standaret i handen sprängde fram rakt emotfienden, och dels med ord, dels med sin raska handling fick sqvadronen att följa sig; massakern var förfärlig, men vår seger fullständig; Hi M:t har genast skänkt kornett Ewald-en ledig sqvadronchefspost, o. s. v. Kluk-kluk-kluk! Under dessa behagliga fantasier föll. han slutligen i en treflig sömn, och när han vaknade sent på qvällen, hade — skepparen seglat ifrån honom. Emellertid fraktade han sig på andra vägar fram till Magdeburg ch. inträdde i tjehst, dock först som menigi ett infanteriregemente. Då detta ej smakade honom, begagnade han. första lägenhet att — desertera från den store Frediiks fanor (poesil) och gå öfver till österrikarne, der han först tjenade som trumslagare, derefter som underofficer. Han synes ingalunda ha saknat mod; men det tillbjöd sig l:kväl intet tillfälle för honom till att blifva general, ej ens officer; under sådant förhållande tröttnade han inpå andra året vid en krigstjenst, af hvilken han lofvat sig så mycket, men der han endast skördade sjukdom och blessyrer utan motsvarande ära, rymde öfver från österrikarne och nådde, efter hvarjebanda nya äfventyr, i Oktober 1760 åter sin fädernestad, Köpenhamn. Han började nu ånyo studera, i hopp om att dock möjligen förtjena sin Arendse, tog de tvenne följande åren med heder sin filosofiska och teologiska kandidatexamen, och var sålunda på god väg att blifva en rangerad man, då ganska oförmodadt hans älskade helt prosaiskt och förnuftigt gifte sig med en — Hörkreemer,. Detta var för Ewald ett slag, efter hvilket han aldrig kom sig. Han -gaf nu allt på båten, slog s:ig på melankoli och verldsförakt, och — skref i denna sinnesstämning sitt första egentliga poem, Lykkens Tempel. 0. 0. Å Stadganden rörande svenska presterskapeis J rättigheter. Utgifna af J. A. Thurgren. Det är alltid nyttigt a:t hafva på ett ställe samlade alla gällande lagstadganden rörande något visst ämne, och det är synnerligen nöI digt att kunna lätt inhemta kännedom om Istadgandena rörande presterskapets inkomster, li en tid, då ständerna hafva att handlägga kungliga propositioner angående reglering af presterskapets inkomster. Hr Thurgrens nyss l utgifna skrift är således en konjunkturskrifi på samma gång som den är af beskaffenhet att vara af nöden i framtiden, såväl för lagI stiftare, som för presterskapet och tiondegifvarne. Hr Thurgren har inledt samlingen med en historik öfver tiondens uppkomst, tillräckligt upplysande för mängden af läsare. Historiken omförmäler, huruledes tionden förekom redan hos judiska folket under gamla testamentets tid och utgick med en tredjedel till I presterskapet, en tredjedel till välgörande ändamål och en tredjedel till kronan. I Vesterlandet var tionden i början af kristna lärans lutbredande ej tvungen, utan församlingarne I gåfvo frivilligt till presterskapet och de fattiga; men på synoden i Tours år 567 uppnma