Aftonbladet – 21 januari 1860, sida 2

Jag for om dig på vägen ? Nådigste herre, dö är sannt; jag hade den nåden att bli omfaren på vägen. Just då jag hade hunnit uppför backen ? Nådigste herre, det är en sanning. Hvad var det du stirrade på? Nådigste herre, jag såg på mannen. Han lutade sig litet och pekade med sin trasiga mössa under vagnen. Alla de kringstående nedlutade sig äfven för att titta under vagnen. Hvad för en man, ditt svin? Och hvarföre tittar du dit ? Med :förlof, hådigste herre, han dinglade vid kedjan — vid hämsko-kedjan. Hvem ? frågade markisen. Mannen, nådigste herre. Måtte. fan anamma alla dessa fårskallar! Hvad beter han, den der mannen? Du känkv alla menniskor här på orten. Hvem var et? Med gunstigt förlof, nådigste herre, han var inte af ortens folk, jag har aldrig setten förr i alla mina lifsdagar. Dinglade vid kedjan? Wille han hänga opp sig?2 Med -gunstigt förlof, nådigste herre, se det var just det kurjösa af saken. Hans hufvud hängde ner... just som så härl Han stödde sig mot sidan af vagnen, böjde sig baklänges med ansigtet vändt uppåt och hufvudet nedbängande, hvarefter han återtog sin vanliga ställning, fubblade med mössan och gjorde en bugning. Hur såg han ut? Nådigste herre, han var hvitare än mjölnaren, alldeles betäckt af damm, hvit som ett spöke, lång som ett spökel Skildringen gjorde ett djupt intryck rå den lilla hopen, men utan, att meddela sig med hvarandra stirrade alla på h tr markisen, Det var, måhända, för att: utforska, om-han hade något spöke. på sitt samvete, Just väl gjordt, af dig, sade markisen, med hvars värdighet det icke öfverensstämde att låta sig på minsta vis bringas ur fattnin