Aftonbladet – 21 januari 1860, sida 2

saällorna, nar nan ul daetta arbete med IoOrsärlek begagnat Ewalds egna meddelanden om sig och sitt lif, och icke minst detta gifver Hammerichs verk en egen och ny sida bredvid allt hvad hittills varit skrifvet om Ewald. Som enskild person tillhörde Ewald denna! sorgliga klass af Apollosöner, hvilka — mera I förr än i våra dagar, det måste medges — i icke blott i sin egenskap af poet funno en arsäkt för fribeter, utsväfningar och passioner, hvilka hos prosåiskt folk vore alldeles otillbörliga, utan till och med på visst sätt insågo ett mer eller mindre regellöst (poeiskt) lefnadssätt höra med till det fria sånsareembetet. Han har i detta, liksom i åtskilligt annat, en påfallande likhet med den samtidige Lidner i Sverge, och en biografisk och litterär parallel mellan dessa båda nordiska skalder skulle vara ett innehållsrikt imne för en Piutarch. Född (år 1743) i Köpenhamn, son af en hederlig och beskedlig prest, blef han vid 11 års ålder sänd: till en latinskola i staden Slesvig, der han tillhölls att grundligen studera klassiska författare och allehanda skolastik. Hans lifliga inbillningskraft och medfödda håg för det äfventyrliga gjorde honom emellertid mindre egnad till läskarl; han erkänner. sjelf att det hos honom fanns något donquixotiskt,, tillika med ett tidigt utveckladt sinne för allt excentriskt, och under sin första skoltid måste han en gång af rektorn hemtas tillbaka fyra mil på vägen till — Holland, derifrån han hade tänkt att afgå med ett skepp till Batavia i det glada kopp att under vägen, likt Robinson Crusoe, stranda på någon obebodd ö. Sjuårskriget, som utbröt 1756, gaf hans id6er en ny riktning, åt det militära, och en vacker dag satte han sig att skrifva ett rörande bref till sin mor (nu enka), deri han beskref huru han i drömmen sett en engel, hvilken visade honom en penna och ett svärd samt öfverlemnade åt honom valet; naturligtvis — derom borde söta mor ej nära minsta tvifvel — hade han strax sträckt handen ut efter. — pennan, men då skulle man sett engeln göra en min — en min, som om han ville äta upp migls — och han hörde engeln strängeligen förehålla hönom att på den vägen skulle han bli totalt. olycklige, Man märker redan här obestridligen poeten sen herbep. in Emellertid blef der lagdt band på den unge herrns krigiska Iusta, och efter 4 års vistelse i Slesvig kom han tillbaka till hufvudstaden, der han 1758 blef välbeställd student. Han var en späd yngling, skägglös och till utseendet snarare Omanlig, kunde icke röka tobak med kamraterna, men hade en stor sjil och framför allt ett hjerta för ömmare känslor. Hans första omsorg som student var, i öf verensstämmelse 7härmed, att skaffa sig en Kjereste och det lyckades honom också att finna en sådan i den af honom sedan så ofta omsjungna Arendse Huulegaard, en kusin till Husjomfruen hos Värden i det hus, der han inackorderat sig. Det var en! ren, platonisk kärlek med mycket suckar och hemliga qval, med en smärta, ljuf att lida, men som aldrig närmade sig ens det intressanta momentet af ett knäfall. En märkvärdigt förståndig och kall tanke sade honom slutligen en vacker dag, att utsigterna till en förening med den älskade: vore skäligen mörka, då han, ännu blott en femton års pojke, hade en halt evighet qvar för att hinna bli något, medan den sköna Arendse, också 15 år, kunde lätt råka få en antaglig friare hvad dag som helst. Denna reflexion uppfyllde honom efterhand med misströstan och förtviflan. I denna sinnesstamning beslöt han som nödtvungen filosof att rycka sig ur sirenens åsyn och kasta sig ut i verlden på vinst och förlust. De preussiska och österrikiska fanorna vinkade den tiden eu ung man till stolta. äfventyr på Tysklands slätter; dahin! dabin! Sålunda blef. han då ändtligen verkligen militär. En vårdag 1759 se vi alltså Johannes Ewald i Hamburg, görande en underdånig visit hos den preussiske gesandten derstädes, Han håller till denna ett för ändamålet och tillfället lämpadt tal, temligen poetiskt i allmän me: ning-af dikt. Ers excellensI — säger hån — Ni ser här framför er en ung dansk, som ha1 lupit bort från sind mycket välmående föräldrar; (poesi !), för att bli — simpel husar. Jag har, från första stund jag började tänka på egen hand, haft en brinnande lust för krigs tjensten, och jag har som barn tiggt och bed min mor om: att få komma in på kadettskolan i Köpenhamn. Emellertid, som: min fa: och farfar varit prestår, har man också vela ha mig dertill, Jag ville aldrig i lifvet bl det. Student har man fått mig till; men nu har ryktet om hans preussiska majestäts bedrifter; hvilka lefva på. alla danska mäns läp. par (!), upptändt i mitt hjerta en outsläcklig eld. Värdes, nådigaste excellens, göra mig till preussisk busarl Ministern mätte Ewald från fötterna till hjessan och frågade med et vänligt leende, .-m det verkligen vore hans pretention att lyfta någonting så tungt som en ryttaresabel. — Det är sannt,, svarade Ewald, jag är liten till ståtyen, men ännu kan jag växa, och för öfrigt bar jag den fördel, att:de kulor, som träfta den reslige granadören, de — flyga mig öfver hufvudet. Detta argument slog an på hans excellens, och Ewald antogs af honom som kammarhusar hos-en preussisk general, som hi exå visste just för tillfälle behöfde en sådan. Ministern skickade honom med en Elbeskeppare af till Magdeburg. Jag for om dig på vägen ? Nådigste herre, dö är sannt; jag hade den nåden att bli omfaren på vägen. Just då jag hade hunnit uppför backen ? RR Nf Me DR AYNPSAESNEE IEEE JOG OR Se MEJ Ne