Aftonbladet – 21 januari 1860, sida 2

under . det andra vid brunnen höllo på med att renskölja diverse blad; gräs och andra dylika magra vegetabilier, som möjligen kunde användas till föda. Ej heller fattades i ögonen fallande tecken till hvad som gjorde dem fattiga: kronoutskylderas, presttionden, herrgårdsutskylderna, tomtörena och köppskatten uppburos här, enligt så många, på husväggarna i den lilla byn uppklistrade kungörelser, att man väl kunde förundra sig öfver, att det fanns någonting osväljdt qvar af hela byn, Få barn syntes till, och inga hundar. Hvad de fullvuxna beträffade, så män som qvinnor, så hade de åskådligt för sina ögon de tu ting, mellan hvilka de egde att välja här på jorden: lifvet, nemligen det möjligen uslaste lif i den lilla byn ner i dalen; eller fångenskap och död i det dominerande kastellet på bergshöjden. Förebudad af en förridare och af postiljonernas smällande piskor, hvilka ormlikt slogo ringar omkring deras hufvuden i aftonskymningen, liksom komme han beledsagad af furierna, körde herr markisen fram till porten af postgården. Det var icke långt från brunnen, och bondfolket upphörde med sina göromål för att gapa på honom. Han såg på dem och såg dervid, utan att veta af det, detta sakta fortskridande förfall af hungersugna ansigten och gestalter, som skulle göra fransmännens magerhet till en folksägen bland engelsmännen: en sägen, som skulle öfverlefva sanningen under nära på ett helt århundrade. Herr markisen lät sin blick halka öfver de undergifna fysinomierna, som böjde sig inför honok, liksom hans hade böjt sig för den mägtige stasministern — endast med den skilnad, att dessa ansigten böjde sig endast för att lida, icke för att beveka — då en gråhårig :;väglagare slöt sig till gruppen. För hit den der karlen! sade markisen till förridaren. Karlen framfördes med mössan i hand, och de andre karlarne trängde sig fram för att se och höra, alldeles såsom hopen vid brunnen i Paris,