Aftonbladet – 19 januari 1860, sida 2

som den allmänna stämningen för tillfället rar, och, som på ett eller annat sätt gaf sig uft i nästan alla tal under denna fest. Prosten Jensen talade för konung Oscars minne i ordalag, fulla af beundran. Studeranden Schweigaard erinrade om de under örra året hädangångne: Norrmännen Hagerup, Kjörboe, bildhuggaren Michelsen, Schydtz, Sem, Engelbret Soot och S. O. Wolff; sven skarne Agardh, Claeson, Hjerta, Ulner och Zedritz; danskarne Hagen, Hedeman, Lewetzau, Petersen och Schack. Sällskapets ordförande, ifversättsadvokaten E. Stang föreslog skålen för konungen. Sedan dernäst G. A. Krogh nade talat för Norge, besteg lektor Aschehoug talarestolen och föreslog Sverges skål, hvarunder han ofta afbröts med starka bifallsrop. Hans tal (med uteslutande af inledningen, som blott handlar om norska folkets trohet och lojätet mot sin konung) lydde så: Liksom konungens skål ej bör saknas vid något högtidligt tillfälle, så fordrarallmänna meningen här i landet att Sverges skål skall följa med. För 40 år sedan tillhörde denna skål härstädes blott den officiella representationen, men efterhand upptogs den vid alla offentliga högtidligheter, och så långt den generation, jag nu talar till och som jag sjelf tillhör, kan minnas tillbaka har det varit brukligt, att denna skål ej lätteligen blifvit glömd ens vid större enskilta sammankomster, der man vid bägarens klang har uttalat sina önskningar och förhoppningar för det gemensamma bästa. Ty den lycka, som i rikligt mått tillfallit svårt fädernesland under föreningen med Sverge, den stolthet vi hysa öfver ett med oss nära beslägtadt folks stora idrotter, och det vänskapliga och intagande sätt, hvarpå personer i lika samhällsställning bland vårt brödrafolk pläga bemöta hvar och en af oss, som de komma i beröring med, ha gjort önskan om Sverges ära och lycka verkligt nationell hos oss — så nationell, att den har tryckt sin stämpel på våra seder och bruk. Då jag nu föreslår Sverges skål, sker det först och främst med den önskan, att svenskarne måtte låta vår uppriktighet vederfaras samma rättvisa, som våra konungar egnat den. De hafva städse, äfven under de mest upprörda tider, bibeh5llit förtroendet till folkets orubbade och oskrymtade tillgifvenhet. De ha insett att vi äro lika goda undersåter som frisinnade medborgare. Vi försäkra nu svenskarne, att det alltid har varit vår uppnktiga afsigt att vara lika trofasta medlemmar af föreningen som vi äro lojäla undersåter, och att vi hysa den mest aktningsfulla välvilja förgvårt brödrafolk, på samma gång som vi vilja upprätthålla vår egen sjelfständighet. Och jag vågar säga, att om denna välvilja under nuvarande omständigheter ej oftare och varmare uttalas, så är det derföre att vi bellre säga för litet än för mycket, derföre att vi vilja undvika till och med hvarje sken af öfverdrift, derföre att vi frukta att bli missförstådda och att uttalandet af våra broderliga känslor skall bli ansedt för ett försök att nedtysta diskussionen om de å bane varande unionella frågorna, eller att åstadkomma en lösning af dessa, mera öfverensstämmande med vår förmenta fördel än med rätt och sanning. Ty äfven om en sådan utväg stode oss öppen, skulle vi försmå att begagna den. Vi veta nemligen, att dessa frågor ej kunna bli ordnade till vår verkliga nytta; med mindre än att det sker på sanningens och rättvisans oförgängliga grundvalar, och något annat ordnande vilja vi ej häfva. Vi tro vidare på den öppna och ärliga diskussionens makt och på att den skall leda begge folken till att finna sanningen och gifva den allena äran. Vi inse hur naturligt det är, att en ännu ofullständigt ventilerad unionell fråga ter sig något annorlunda för svenska än för norska ögon, men vi hysa det fullkomligaste förtroende till svenska folket, att det ej skall söka förhälla oss hvad det inser vara vår rättighet, eller begära af oss hvad det icke sjelf skulle medgifva, om det vore i vårt ställe. Vi anse oss ha goda förebud i det afseendet i den omständigheten, att många svenska män redan ha höjt sig till en så opartisk ståndpunkt, som vi någonsin kunna önska, men framförallt i den högsinta hållning, som svenska bondeståndets representanter ha visat i dessa frågor — något, som sent skall glömmas i Norges land. Vi tvifla ej heller, att hvarje sanningsälskande belysning af den nu bestående föreningen skall tjena till dess befästande. Ty vi äro djupt genomträngda af öfvertygelsen om att denna. förening ej blott är en stor förmån för begge rikena, utan äfven så grundad i naturliga och oföränderliga förhållanden, att ingen upplösning deraf eller ens förändring af dess väsende är rimligtvis möjlig. De orättvisa yrkanden och bittra ord, som förekoramit i denna tvist, skola derföre blifva vittnesbörd om sin egen svaghet och föreningens styrka, och med den vissaste förtröstan hoppas vi att den tiden skall åter komma, då vi, utan att störas af småaktiga passioners larm, kunna öfverlemna oss åt känslan af den välsignelse föreningen skänker, och då vi utan fruktan för missförstånd fritt kunna uttala den välvilja för Sve:ge, den aktning och tillgifvenhet för dess folk, som vi väl understundom kunna tvingas att dölja inom oss, men aldrig att bortlägga. Flera andra skålar föreslogos, tt ex. af studeranden Aubert för brödrauniversiteterna och af Siegwart Petersen för de svenska riksdagsmän, som yttrat sig till Norges förmån. Sällskapet skildes vid midnatten, sedan det med telegrafen erhållit en helsning från den danska studentföreningen, men ingen från Upsala.