Aftonbladet – 19 januari 1860, sida 1

den för pannan. Hans åtbörd och hans blick skrämde dem alla: j Nej, mitt hjerta! jag mår inte illa. Det faller stora regndroppar, och de jagade upp mig. Låt oss gå in. Han hade fullkomligt sansat sig igen. Regn föll verkligen i strida droppar, och han visade dem på flatan af sin band. Men han sade icke ett ord med afseende på den nyss omtalade gjorda upptäckten, och när de bade kommit in, varsnade Lorrys affärsblick — eller tyckte sig varsna — 1 hans ansigte, när han såg på Darnay, samma underliga uttryck som der rådde, när ban betraktade honom i korridoren i Old Bailey. Han sansade sig emellertid så-bastigt, att Lorry började misstro sin aftärsblick. Han gick med stadiga steg och anmärkte helt lugnt, att han ännu icke var blifven riktigt stålsatt mot små bastiga öfverraskningar — om han ens någonsin skulle kunna öfvervinna denna nervsvaghet — cch att regnet bade kommit så tvärt öfver honom. Tetimman var inne, och miss Pross tillrustade tebordet under ett nytt anfall af moderpassion, ehuru hundratals personer ännu icke hade synts till. Carton hade visserligen kommit slankandes, men äfven med honom blef det icke mer än tvä. Aftonen var så qvalmig, att ehuru både dörrar och fönster stoda öppna, de riktigt plågades af dofbettan. När teet var intaget, samlades de alla vid ett fönster och skådade ut i den dystra skymningen. Lucie satt bredvid sin far, Darnay hade tagit plats nära henne; Carton stod och lutade sig mot fönsterposten. Fönstergardinerna voro långa och hvita, och några orkaner, åskans förelöpare, som hvinade kring hörnet, föste dem upp mot taket och fläktade med dem, liksom med spökvingar,