Aftonbladet – 16 januari 1860, sida 3

går hela den norska statsförfattningen och Norge jemlikhet med Sverge är så tydlig, klar och mäkti; att norrmännen, gynnade af lottningen vid ett kc nungaval, skulle till och med kunna sätta en konun på Sverges tron, tvärtemot svenskarnes egen vilja Vid ett sådant, så ofta af oss och kanske med skz öfverklagadt förhållande lönar det icke stort möda att tala om öfverböghet grundad på något så rela tivt obetydligt och efermeriskt som en svensk ståt hållare i Norge. I dag kan konungen dertill ut nämna en svensk, i morgon en norrman; i dag hafv; vi öfverhöghet, i morgon är det förbi med den herr ligheten. Eller är det kanske meningen att de svenske och norske ståthållaren skola skiftesvis lefv; och regera, liksom Castor och Pollux i mythens ti der? Men dertill fordras vida mera broderlig kär lek än den, som nu finnes mellan Skandiens beg ge folk. Och om vi också hade eller förskaffäåde oss denns öfverhöghet, om vi kunde tänka oss att Sverges all tid så högsinnade folk, som i sin egen grundlag för bjuder tillsättandet af dylika embeten, nu skulle vilje påtvinga Norge ett sådant, hvad blefve följden der af? — Jag vill icke skildra de eviga tvisterna och str:derna; jag vill icke framställa den bedröfliga bil den af ett Skandinavien försvagadt och utarmadt ai tvedrägt och hat. För öfrigt äro icke nationalite. terna mina gudar; men äfven om de vore det, skulle jag från blotta klokhetens ståndpunkt likväl aldrig tillstyrka något berättigande för den ena nationer att förtrycka den andra, äfven om den förtryckande vore mitt eget fädernesland. Hr Hjorta ansåg hr Dalmans motion helt oskyldig och fullt berättigad enligt 6054 regeringsformen, hvad den första delen deraf anginge, som afsåg att få del af norska Storthingets förhandlingar i detta ämne, men genom den sednare delen, innefattande en begäran att ständerna skulle få emottaga en kunglig proposition för att deröfver besluta, antog frågan vida större dimensioner och blef mera betävklig. Fal. erinrade om behofvet af varsamhet framför allt i sådana frågor, som angå internationella förhållanden. Någon annan utredning ansåg han för öfrigt ej behöfvas än den som redan skett under öfverläggningarne hos riksstånden framförallt genom de upplysningar, som professor Carlson i presteståndet och Nils Larsson i bondeståndet lemnat. Men äfven utom dessa ansåg han frågan hafva en så klar utvidgning genom den norska grundlagen och riksakten, jemte vår regeringsform, om man noga granskar och jemför de ställen, som i afseende härå hafva sammanhang med hvarandra, att intet vidare erfordras för att bilda sig ett säkert omdöme. Talaren genomgick, till bevisning för denna sats, kommissariernas påskrift på norska grundlagen, hänvisade till 12 regeringsformen om konungens rätt att utan ståndens hörande afsluta traktater med främmande makter, 42å i Grundloven, riksaktens inledning och innehåll särskildt dess 12: och slutligen 112 i Grundloven om sättet för dess ändring. Derefter företog han en utförlig recension af tvenne i en tidning aftonen förut meddelade anföranden i presteståndet i motsatt syftning, för att visa haltlösheten af deriioförda argumenter, medgaf, att skäl finnes till den anmärkningen att norrmännen i flera fall visat ogenhet emot de önskningar, som framställts från svenska sidan, men ansåg att man borde hålla sig till dessa frågor särskildt och.ej vilja begagna den nu förevarande frågan för att genom spetsfundiga tolkningar söka stöd för anspråket på ståthållareembetets bibehållande blott för att hafva något att byta med. Slutligen uppdrog han en tablå af reaktionens gång i Europa fran wienerkongressens tid och Norges ställning under denna tid samt den ton, som under samma tid varit rådande hos den del af svenska pressen, somitillhört regeringen, jemte förken till införande af adelskap, absolut veto m. m. i sjelfva Norge, såsom en temligen naturlig förkla ingsgrund till den, om ock i våra ögon stundom allt för långt drifna svartsjuka, som hos norrmännen uppenbarat sig för deras oafhängighet och likställighet med Sverge. (I anseende till vidlyftigheten af de anföranden som redan varit meddelade från öfverläggningarne j detta ämne, har red., enligt hr Hjertas egen tillkännagifna önskan, nu endast i största sammandrag upptagit gången af hans yttranden, men uppskjuter ett utförligare meddelande deraf tills det hinner upp sättas för protokollet. ) Hr Wern trodde att motionen utgått från och vore ett uttryck af de åsigter, som här i landet på sednarc tider börjat på vissa håll förspörjas, såsom en följå af vissa unionella förslags förkastande från norska sidan; den åsigt nemligen, att Sverge visat för myc ken eftergifvenhet mot Norge, att denna eftergifvenhet blifvit illa lönad och att eftergifternas tig der före nu borde vara förbi. Tal. erkände visserligen. att man aldrig bör visa slapphet, utan städse iakt taga en fast hållning; men han ansåg, att hr Dal man och de som med honom instämt gått vids längre och till och med alltför långt, då de ifrågasatt, huruvida Norges grundlag är norska folkets tillhörighet. Sådant kunde tal. icke betrakta annorlut da än såsom ett angrepp mot norska folkets sjelfständighet och såsom ett anspråk, stående i fullkomlig strid med hittills rådande åsigter. Genom cr mycket utförlig undersökning med afseende på uni onsdokumenternas tillkomst, sökte tal., stödjande sig på de officielta redogörelserna för underhandlingarne melian svenska kommissarierna och norska Storthin get samt på redogörelserna för Storthingets och der svenska riksdagens förhandlingar ådägalägga det grundfalska i påståendet, att den norska Grundlover skulle på något sätt kunna anses ega en traktatsmessig natur; ty om så vore, att denna grundlag utgjorde en traktat. så skulle den ha blifvit det, utan att norrmännen vetat af det, utan att de svenskar, som hade med saken att skaffa, hade vetat af, och utan att saken någonsin blifvit omtalad förrän efter 15 års förlopp. För de svenska ständerna framlades blott de delar af norska grundlagen, som afsågo de genom föreningen uppkomna konstitutionella förhållandena, och ständerna erkände ingalunda grundlagen i sin helhet; men tal. hemställde, hvilken rätt Sverge kunnat grunda derpå, om, sådant verkligen skulle ha skett. Skulle t. ex. Sverge anse sig förhindradt att vidtaga ändringar i sin grundlag derigenom att någon främmande makt behagade förklara sig erkänna vår grundlag, Ty det säkra är i alla händelser, att norrmännen aldrig hänskjutit sin grundag, den de sjelfva gifvit sig, till Sverges pröfning och godkännande. Hvad ståthållareembetet vidkomne, hade det otvifvelaktigt tillkommit derföre, att konungen under sin frånvaro från Norge skulle hafve någon, som der representerade sig, och då han vid föreningens början icke kände några norrmän, var let naturligt, att han borde ega att till befattningen itnämna någon svensk, som han kände; men lika naturligt vore, att denna rätt bör bortfalla, då den id kommit avs konungen hunnit lära känna äfven sina norska undersåter. Ståthållareutnämningarne nade för öfrigt alltid skett i norskt statsråd, hvilket itgjorde ett ytterligare bevis, att posten betraktats relt och hållet som ett norskt statsembete. — Enligt als åsigt, finnas alla de verkligen unionella paragraferna i Grundloven upptagna iriksakten. Huru svag den argumentation vora, hvilken såsom ett bes på motsatsen anföra 2545, anmärkte tal. att denna 25 S på inteb sält kan vara af Sverge ersänd; ty den enda punkt i nämnde paragraf, som I kulle kunna anses vara af unionel natur, står i up-: venbar strid med vår egen regeringsform, så att, om ; ri skulle ba bifallit densamma, skulle vi derigenom ha inskränkt konungens rätt att disponera öfver den svenska sjömakten. Fill sådana absurda konseqvenser ledde det, då man söker att gifva en traktatsnässig . natur och för oss förbindande kraft åt bestämmelser, med hvilkas tillkomst vi icke haft något ÄR man 0 Alla st