Aftonbladet – 16 januari 1860, sida 3

söra — månne de gjorde det utan bitterhet. och månne icke följden skulle blifva den, att derefter intet medgifvande vore att förvänta? Vore det väl på denna väg man skall lyckas frammana den broderliga anda, som skall leda till unionens utveckling och till trygghet i Norden? Talaren för sin deltviflade derpå, och han bestred derföre allt afseendes fästande vid hr Dalmans motion. Hr Ridderstad trodde att önskningar om en revision af förbållandena till Norge under årtionden rit allmän här i landet. Nationen önskade attrepresentationen skulle häfda icke blott norsk frihet och sjelfständighet, utan äfven svensk, och talaren kunde derföre icke annat än i det hufvudsakliga gilla hr Dalmans motion. Denna motion hade dock blifvit olika bedömd. Huruledes opinionerna i denna råga hade vacklat fram och tillbaka, detta vore taaren i tillfälle att visa. Han uppläste utdrag af tvenne artiklar, som med några veckors mellanskof hade förekommit i Aftonbladet, och mellan hvilka han förmenade, att en motsägelse i uppfattningen af. frågan förefunnes. Talaren instämde dock i intet-dera af dessa yttranden, utan ville förklara, det han: ansåg de unionella stadgandenas upprätthållande vara. en nationalangelägenhet, och man borde städse der-vid ihågkomma att öfver både Sverges och Norges rätt står unionsrätten, den hvarken Sverge eller Norge eger rätt att rubba. Det ifrågavarande stadgandet om riksståthållareskapet kunde måhända i och för sig vara obehöfligt, men medgåfve man dess borttagande, kunde på samma sätt det ena unionsstadgan-. det efter det andra bortfalla. Man kunde hålla stadigt fast vid unionen, men likväl i ämhen sådana som detta, öppet uttala sina tankar. Äfven denne talare uppdrog derpå en historik öfver unionens tiltkomst, börjande med de fördrag, som 1812 afsltötos mellan Sverge och Ryssland samt mellan Sverge och Preussen o. s. v., kom så slutligen till Kielerfördraget samt antydde hufvudmomenterna i händelserna alltintill Eisvoldskonstitutionens proklamerande. De derpå följande tilldragelserna samt underhandlingarne med de svenska kommissarierna, hvilka han ansåg, att man måste betrakta såsom landets kommissarier, ty konungen måste väl vid detta tillfälle, som eljest, hafva handlat å landets vägnar. Af alltsammans drog den talaren den slutsats, att norska grundlagen otvifvelaktigt vore ett kontrakt, som icke kunde af norrmännen ensidigt ändras, De yttranden utur officiella statshandlingar, som blifvit anförda såsom hevis på en motsatt åsigt, ansåg talaren man icke borde fästa sig vid, emedan de härrörde från en tid, hvilken talaren ansåg kunna betraktas såsom en fraseologisk regim. Det var endast de konstitutionella stadgandena, som konungen behöfde hänskjuta till ständerna, hvilket han ock gjorde; för de öfriga unionella stadgandena egde han tillräckliga garantier i grundlagen; och förhållandet vore i sjelfva verket det, att riksakten är den konstitutionella akten, men grundlagen åen enda föreningsakten, till följd hvaraf ingen förändring i den sistnämnde, isynnerhet om den angår principer, får ske utan Sverges bifall, hvarföre ock talaren ansåg nödvändigt, att em undersökning med afseenåe på den nu ifrågavarande ändringen må ske, och frågan derföre till utskottet remitteras, dervid talaren dock ansåg sig böra föreslå den modifikation i hr Dalmans yrkande, att ständerna, sedan de begärt delfåonde af norska Storthingets skrifvelse, endast skulle anhålla att få delgifva Kongl. Maj:t sina önskningar samt hos Kongl. Maj:t hemställa, om åvägaåbringandet af en utredning utaf de unionella förhållandena. Hr Lallerstedt ville icke efterskänka något af. Sverges ära, men ansåg just derföre ständerna icke böra med det ifrågavarande ämnet taga någon befattning; hade icke kunnat undgå att betrakta som sofisterier alla de skäl, som blifvit anförda för att bäfda någon Sverges förmenta rätt häratinn. Sverge borde icke öfvergifva den högsinnade lning, som det allt hitintills med afseende på Norge intagit, och hvarom unionsdokumenterna bära vittne. Ingenting i dessa dokumenter tyder på rågot afhängighetsförhållande, och det vore anmärkningsvärdt, att samtliga de stadganden med afseende på likställigheter, öfver hvilka man nu mest klagar, titkommit genom Sverges och de svenska ständeraas initiativ, ett förhållande, hvarpå talaren anförde flera på offentliga akter grundade bevis. Hvad särskildt dkomme ståthållareembetet och stadgapdet att detnama skul!e kunna beklädas af en svensk, så torde tsamma ha tillkommit till en icke ringa det deröre, att den ende norrman, hvilken konungen vid öreningens afslutande skulle ha kunnat nämna til ståthållare var Wedel-Jarlsberg, hvilken råkade för tillfället vara impopulär och derföre omöjlig, De svenska ståthållarne voro också i början gerna sedda i Norge, och embetets förhatlighet daterade sig först rån den tid då Carl Johan började tillsätta ståthållare, som skulle arbeta för hans reaktionära syften. Att nu påstå, det alla de ändringar i Eisvolderkonstitutionen, som beslötos på Storthinget i Kristiania 1814, skulle ha varit bärledda från föreninsen och derföre icke kunna ändras utan Sverges amtycke, måste leda till de största absurditeter, enigt hvad tal. äfven sökte med flera bevis styrka, h det torde icke heller, förmenade talaren, varz hvarken värdigt eller klokt att söka vindicera någon Sverges inblandningsrätt på grund af en förment slömska att i riksakten upptaga det här ifrågavarande stadgandet. Att från Kieler-traktaten härleda ågon sådan rätt, torde lika litet låta sig göra, då. le genom densamma etablerade förhållanden blifvit genom konventionen i Moss helt och hållet föränlrade. I ala händelser och då den omständigheter: ;tt de tvenne största auktoriteter som man bär i lanlet i ämnen af denna beskaffenhet kunde rådfråga, uemligen hrr Carlsson och Nordström, visat sig vara f fullkomligt motsatta åsigter, och frågan således näste anses i hög grad tvistig, så fann tal. det vara ytterst oklokt och betänkligt att taga en fråga af lenna beskaffenhet till utgångspunkt för en revisions af unionsfördragen, hvilken skulle hafva till ändamål att närma brödrafolken till hvarandra, och tak yrkade derföre att motionen måtte läggas till handlingarna. Då utskottets yttrande öfver den Anckarsvärdska motionen inkommer, blifver rätta tidpunkicn att taga i öfvervägande, hvilka åtgärder och möjligen repressalier som behöfvas, för att åväigabringa ett med Sverges fördel öfverensstämmande ordnande af de anionella förhållandena. Hr Bager ansåg det norska Storthinget, 43 det önskade en förändring i ifrågavarande grunålagsstadgande icke ha kunnat tillvägagå på annat sätt än som skett. I alla deduktioner, som blifvit försökta för att ådagalägga motsatsen, hade talaren icke kunvat finna något öfvertygande skäl. I afseende på norska grundlagen är konupgen den ende kontrahenten med norska folket. Ståthållaren uppräknas bland norska embetsmän och utnämnes i norskt statsråd hvarföre han måste anses såsom en uteslutande no statsembetsman, Riksakten vore det enda gällande kontraktet mellan Sverge och Norge, och Sverges ingripande i fråga om ändring af Norges grundlag måste anses oföredligt med Norges sjelfständighet. Talaren motsatte sig derföre motionen, Hr Boman förklarade riksarkivarien Nordström som sin auktoritet och gaf tillkänna, att han obetingadt underskrefve hans åsigt i denna fråga, utan att dock derföre vilja anse de motsatta meningarne vara endast sofisteri. Att såsom en ledamot af. bondeståndet förklara, att ingen svensk man gillade motionen, torde vara något vågadt, då det lär falla sig svårt för någon att veta hvad alla tänka. Talaren skulle visserligen icke ha någonting deremot, om-hr Dalmans motion icke till någon. åtgärd föranledde, om han nemligen kunde hoppas att norrmännen skul!e derigenom blifva mera beredvilliga att förbättra unionen; men då ban ansåg erfarenheten ha lärt, att förnyade eftergifter endast framkallade förnyade anert