Aftonbladet – 16 januari 1860, sida 2

samtliga föreningsvilkoren. Men till och med efter detta betraktelsesätt blir det dock icke Grundlovens 8 8, utan blott de i Juli 1815 antagna bestämmelser, som äro utlemnade ur riksakten. Utlemnandet af bestämmelserna om konungens myndighetsålder visar alltså icke, att Sverges ständer ur riksakten utelemnat någon i Norges Grundlov innehållen bestämmelse, som borde deri varit upptagen. För öfrigt vet hvarje svensk statsman mycket väl, att orsaken; hvarföre Sverges ständer i riksakten icke upptogo de af begge rikena antagna bestämmelserna om konungens myndighetsålder, endast och allenast var den, att ständerna: ansågo sig inkompetenta att författa eller antaga grundlagar för Sverge annorledes än enligt de former, som regeringsformen 1809 bestämmer. Då riksakten icke blifvit föreslagen på 1812 års riksdag, så kunde den icke af 1815 års riksdag göras till grundlag för Sverge, då man icke ville åsidosätta regeringsformens 5S5 56 och 81 om förändringar i de svenska grundlagarne. För att kunna afgöra saken strax, måste man utgå från den förutsättning, som ännu framgent gentages på riksdagen, att riksakten icke är någon grundlag för Sverge; ett betraktelsesätt, som till fullo förklarar orsaken, -hvarföre man icke ville i riksakten intaga någon del af Sverges grundlagar. Men till Sverges grundlagar hörde bestämmelser om konungens myndighetsålder, i det regeringsformens 41 innehöil, att konungen var myndig vid fylda 21 år, hvilket på grundlagsenligt sätt ändrades derhän, att konungens myndighetsålder utsattes till det 18:de året i stället för det 21:sta. Genom att i riksakten upptaga de af riksdagen och Storthinget antagna bestämmelserna om konungens myndighetsålder, skulle Sverges ständer hafva förklarat föreningsakten för grundlag i Sverge, och alltså erkänt, hvad det norska Storthinget öppet erkände, att man stiftade nya grundlagar, utan att iakttaga de derför lagliga formerna. Man åtnöjde sig alltså dermed, att det nu allaredan var bestämdt genom lag i begge rikena, att konungens myndighetsålder var det 18:de året, och då efter de svenska ständernas åsigt riksakten icke skulle vara grundlag för Sverge,så valde man hellre, att låta konungens myndiglretsålder, hvad Norge beträffar, vara utanför föreningsfördraget, än, genom att upptaga bestämmelsen härom i riksakten, låta denna omfatta någon del af den svenska regeringsformen och derigenom förd klara riksakten vara grundlag iSverge. Häraf följde, att hvartdera af rikena bibehöll grundlagsenlig rätt att hvart för sig antaga bestämmelser om konungens myndighetsålder, hvilket just var det resultat, som Sverges ständer dville hafva. Emedan man icke ville binda Åsig sjelf, såg man sig nödsakad att icke binda Norge, och Sverges ständer valde således med lafsigt och berådt mod att utelemna bestäm melsen om konungens myndighetsålder ur riksJakten, emedan de icke ville ingå något kontrakt derom med Norge. Det var samma orsak, nemligen att man ej Åi riksakten ville gifva Sverge något tillägg Åtill; eller någon förändring i dess grundlaI gar, som, enligt ständernas öppna förklaring till. Norges Stortbing, afhöllständerna från att antaga Storthingets förslag till en sådan Jorganisation af interimsregeringen, att denna di det hela kom att bestå af 12 personer, och latt Sverges inre styrelse under interimsregeringen öfverläts till en särskild svensk regedring, på samma sätt som Norges inre styrelse är öfverlåten till den i Kristiania vaTrande norska regeringen; och det är denna Isamma åsigt hos Sverges ständer, nemligen att riksakten icke är grundlag för Sverge, som är orsak: till att Sverges ständer framgent föredraga att låta dessa brister förblifva ovidrörda, framför att i förening med Norges Storthing förändra riksakten på grundlagsmässig väg och derigenom erkänna den såsom svensk grundlag. Efter det -anförda är det en ren felaktighet att antaga, att den norska Grundlovens 8 framgent innehåller ett gällande föreningsvilkor, och till och med om man skulle antaga, att de i Juli 1815 af begge rikenas nationalförsamlingar antagna bestämmelser om konungens myndighetsålder icke ensidigt kunna förändras utaf ett af rikena, så kan dock detta icke bevisa, att man vid riksaktens uppsättande bar utelemnat bestämmelser i den norska Grundloven, som det oaktadt skulle vara delar af.unionsfördraget. Ty den uti riksakten icke upptagna bestämmelse, hvarom bär varit frågan, fanns icke i Norges Grundlov, utan hade särskildt såsom lag blifvit fastställd få veckor innan riksakten blef antagen. Då h. exc. justitiestataministern anför, att den norska Grundlovens S 25 innehåller unionsvilkor, som icke från norsk sida ensidigt kunna upphäfvas, synes det som han med denna bestämmelses innehåll förstår, icke hvad den innehåller, utan hvad den icke innehåller, då väl sanningen är den, att konungen icke skall kunna ytterligare inskränkas i sin makt öfver krigsmakten, än i paragrafen är bestämdt. Denna S, som hittills varit ansedd för i hög grad antiunionel; blifver på detta sätt gjord till en företrädesrätt för Sverge. Men hvarken 25 eller 111 är något fördrag med Sverge. Det är Norges Grundlov, som i dessa artiklar förklarar, att Norges krigsmakt icke utan Storthingets samtycke må begagnas till anfallskrig o. 8 vV., och att en unionsflagga blifver Norges örlogsflagga men deri innehålles ingen förpligtelse och följaktligen ingen rättighet för Sverge. Både 8 25 och 111 innehålla, såsom alla de öfriga bestämmelserna i samma afdelning, föreskrifter, som äro bindande för Stortbinget och konungen i utöfvandet af deras konstitutionella rättigheter. De sätta en gräns för de medgifvanden, med hänseende till föreningen med Sverge, som vid användandet af krigsmakten och bestämmelser om flaggan må göras. Men både 25:te och 1l1:te SS äro så lånot ifrån att vara orundade på fördrag med