Aftonbladet – 16 januari 1860, sida 2

lighet, att unionskonungen genom riksakten möjligtvis blott önskade Sverges ständers antagande af de delar af föreningsfördraget, som kunde medföra förändring eller modifikation i Sverges regeringsform, då konungen enligt Sverges regeringsform har rätt till att sluta fördrag och förbund med andra stater, och ständernas samtycke alltså ej varit af nöden, såvida förbundet ej hade medfört förändring i den svenska grundlagen. Det synes således, att argumentationen invecklar sig djupare och djupare i sina egna argumenter. — Vi vilja nu pröfva möjligheten af denna sista möjlighet, hvarpå h. exc. stödjer sig; icke nödvändigheten eller verkligheten, utan den blotta logiska möjligheten af att den norska Grundlovens 14 5 kan vara ett fördrag mellan Sverge och Norge, Hvad förut är anfördt om underlåtandet af att i riksakten upptaga bestämmelsen om konungens myndighetsålder bevisar, att den af hb. exc. här förutsatta möjlighet alldeles icke är tillfinnandes, De svenska ständerna ansågo sig 1815 inkompetenta att förändra regeringsformen, de ville icke gifva Sverge nya grundlagar och förklarade uttryckligen till Norges Storthing, att man måste behålla den besynnerliga interimsregeringen af 20 personer, emedan ständerna saknade kompetens att förändra regeringsformen (nemligen dess 39 och 5 89), och Sverges ständer påstå ännu i dag, att riksakten icke är grundlag för Sverge, alltså icke heller för Norge, hvars lagtima Storthing 1814 och urtima Storthing 1815 voro i samma förhållande i fråga om kompetens som Sverges ständer. Hade det alltså varit afsigten med regeringens hänskjutande af frågan till ständerna 1815 att förklara, att unionen med Norge ändtligen vore af konungen afslutad, så vidt den icke medförde förändring i Sverges grundlagar, utan endast att äska ständernas samtycke, såvida den medförde sådan förändring, så är det klart, att efter den åsigt af förhållandet, som de denna gång hade och fortfarande hyllade, skulle de antingen hafva visat ifrån sig hela saken med den förklaring, att de, lika så väl som konungen, saknade kompetens att förändra Sverges grundlagar, eller också inskränka sig till att framställa förslag till nästa riksdag om sakens ordnande genom förändring i och tillägg till de svenska grundlagarne. Men i stället för att göra antingen det ena eller det andra, fattade ständerna det beslut, att frågor om det konstitutionella förs hållandet mellan Sverge och Norge ioke äro af den beskaffenhet, att deras afgörande behöfver utsättas till en följande riksdag, utan att de kunna strax afgöras, och att bestäms melser angående föreningen, som i öfverensstämmelse härmed skola vidtagar, böra införas och utfärdas 1 en från begge rikenas grundlagar särskilt riksakt?, och ständerna läto derefter sjelfva utarbeta den riksakt, som blef underskrifven af Sverges ständers och Norges Storthings samtliga medlemmar. Tänker man sig nu ändock möjligheten, att den svenska regeringen vid uppräknandet af de bestämmelser i den norska Grundloven, som innehålla föreningsvilkoren, stillatigande hade utelemnat de bestämmelser, hvarigenom :cke gjordes någon förändring i eller tillägg till Sverges grundlagar, så är-det dock omöjligt att tänka sig, att Sverges ständer, som sjelfva författade riksakten, skulle likaledes stillatigande följt samma bana på samma tid, som de förklarade, att riksakten icke skulle vara grundlag i Sverge, eller göra någon förändring i dess grundlagar, och hvarigenom alltså ett särskiljande i tanken mellan de delar af unionsfördraget, som medförde förändring i Sverges grundlagar, och de delar, som icke medförde någon sådan förändring, antingen måste bortfalla eller leda till att Sverges ständer måtte inskränka riksakten att omfatta allenast just det, som h. exe. antager för möjligt att så väl regeringen som ständerna ansett för gällande, oaktadt det deri ej blef upptaget. ; Hade Sverges ständer vid afslutandet af föreningsfördraget med Norges:Storthing derjemte haft den tanken, att Norges Storthing jemte denna riksakt tillika hade afslutit ett annat kontrakt med Sverge om andra föreningsvilkor, som skulle förblifva gällande vid sidan af riksakten, så är det klart att ständerna skulle på så sätt hafva affattat riksakten, att den utvisade, att detta andra kontrakt var till och skulle förblifva i kraft. Intet är derföre klarare, än att den del af Norges Grundlov, som icke blef upptagen i riksakten, af Sverges ständer högtidligen erkändes vara Norges och dess konungs fria och oinskränkta egendom, och vara lika så oafhängig af Sverges ständer och konung, som Sverges grundlagar äro det af Norge. Vi ha nu genomgått de skäl, h. exo, justitiestatsministern anfört för möjligheten af, att de svenska statsmakterna kunna år 1815 hafva vid riksaktens afslutande stillatigande förbeshållit den förmenta rätten enligt grundlovens 14:e som en kontraktsmessig rättighet utom eller vid sidan af riksakten, och vi tro oss ha klart bevisat att en sådan möjlighet alldeles icke finnes tills Men: det bör dock ej lemnas oanmärkt att till och med om den logiska möjligheten af en sådan tolkning af riksakten förefunnes, så skulle saken ändå icke vara dermed -afgjord, knappast ens bragt närmare sin slutliga lösning, enär det iako sår an att från en saks möjlighet sluta till dess verklighet. Att det ingångna kontraktet ir hela kontraktet, det är icke blott en möjighet, utan måste stå såsom ett faktum så änge det icke är bevisadt, att tidigare öfver;nskommelser af större omfattning både hafva unnits och äro af kontrahenterna bibehållna såsom fortfarande gällande jemte kontraktet, Skyldigheten att bevisa — icke möjligheten f att riksakten kan hafva underlåtit attuppaga Grundlovens 14:de , oaktadt den ansågs sifva Sverge en unionell företrädesrättighet, Itan omöjligheten af att riksakten kan ha syftat fullständighet och sål nda erkänt, det CK os