Aftonbladet – 14 januari 1860, sida 2

Gud vare med er! Jag hoppas att ni i dag blifvit räddad för att lefva ett förnöjdt och lyckligt lif. Kör fram, kusk! Måhända litet missnöjd med sig. sjelf, icke mindre än med advokaten, inkröp Lorry i vagnen och for af till Tellsons bank. Carton, som doftade portvin, och som icke tycktes vara så alldeles nykter, utbrast då i skratt och vände sig till. Darnay : Det är, min själ! en egen slump, som så bär sammanförer er och mig. Förefaller det er icke rätt underligt, att stå här ensam på gatan med er lefvande afbild midt iramför er? Jag vet icke rätt ännus, svarade Charles Darnay, om jag riktigt tillhör denna verlden eller ej. Undrar ej på det; det är icke längesedan ni var kommen ett godt stycke på vägen till den andra. Er röst är matt. Jag börjar tro att jag är hungrig.s Nå, för fan! hvarför skaffar ni er icke något att äta? Jag gjorde mitt mål medan de der fårskallarne öfverlade om, hvilkendera verlden ni borde rätteligen tillhöra — denna, eller någon annan. Kom skall jag visa er på ett godt värdshus. Derpå tog han honom. under armen och förde honom utför Ludgate-hill till Fleetgatan och genom en hvälfd gång in på ett värdsbus: Här anvisades dem en liten kamrare, hvarest Charles Darnay styrkte sig med en: god måltid och. godt vin, under det Carton satt midtemot honom vid samma bord, med sin oportobutelj portvin framför sig, och ned hela sitt näsvisa sätt i behåll. Känner ni på er ännu, att ni åter tillhör detta jordiska, br Darnay? — Synnerlig reda på tid och rum har jag icke ännu, men så mycket är det, att jag känner på mig attgjag lefver