Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 3

SsKOLS UN aälgörande genom en lag, Mvarom DoFfFce mellan rikenas representationer ö:verenskommas, så antogs af Norges Storthing och Sverges Ständer e:; lylik lag. Det är, mina bröder, denna akt, som utgör traktaten mellan Sverge och Norge. Den heter riksakt till bestämmande af de genom föreningen nellan Sverge och Norge uppkomna konstitutioneilu örhållanden, beslutad, samtyckt och förafskedad på svensk riksdag och norskt Storthing. I dess ingress heter det: Vi, lagliga ombud för Sverges och Norges inbyggare, hafve ej trott oss kunna på ett värdigare och högtidligare sätt för kommande tider befästa nilkoren för den mellan Sverge och Norge träffade öreningen under en konung, men med åtnjutande af särskilta regeringslagar, än då vi öfverenskommit att i en särskild riksakt innefatta och upptaga förenäm de vilkor, alldeles som de ord för ord härefter följa. Här hafve vi alltså, under det vi låte norrmännen åtnjuta sin särskilta regeringslag, att söka vilkore: ör föreningen. Der hafva också alla de väsendtliga vilkoren influtit, utom ett, det om konungens myndighetsålder, som redan förut blifvit antaget och derom norska grundlagen uttryckligen stadgat, att det skall bero. på öfverenskommelse mellan Storthinget och ständerna, hvadan der Sverges rätt således är obestridlig. Riksakten är en traktat, som ej kan ensidigt af en part brytas, och den är en traktat, hvars helgd af alla folk måste erkännas, ty den ingriper ej i nå gotdera folkets rätt; den är byggd på fullkomlig lit het i rättigheter mellan folken, och dess första paragraf tillförsäkrar Norge frihet och sjelfständighet. Den är ett uttryck af kärlekens rätt, ej af våldets. Den är oss helig. Riksakten innehåller icke ett ord om svensk mans behörighet att vara norsk riksståtsållare eller ens att sådant embete behöfver finnas. Jag anser för denskull att Sverges ständer ej med -denna sak hafva att skaffa, utan eger Norges Storthing om de förändring i Norges grundlag, rörande Norges inre styrelse, att med Norges konung i norskt statsråd öfverenskomma. Mcd hvad jag sålunda sagt förnekar jag ej att ju förhållandena mellan rikena behöfva bättre ordnas och bestämmas, äfvensom jag ej heller gillar den misstänksamhet, som ända hittills utan skäl och den småaktighet i unionella angelägenheter, hvilka ej sällan mött oss från Norge och särdeles i dess tidningspress. Tvärtom. Men jag ser ej häruti ett skäl att förneka oss sjelfva och vår redligt uttalade åsigt. Der Norge har rätt, såsom onekligen i denna fråga är fallet, der må den hållas helig; men der Norge felat, höfves oss att derom uppriktigt och allvarligt uttala oss, och eger Norge en oberättigad fördel på vår bekostnad, så kräfva vår ära och föreningens natur att vi borttaga den. Jag önskar en revision af föreningsfördraget i de punkter, der en sådan behöfves, men jag vill ej rifva föreningens grundsats, rikenas sjelfständighet och likhet i inbördes rättigheter. Jag har sagt hvad som legat mig på hjertst, fritt, som det höfves i Sverges bondestånd. Jag vill blott tilllägga ett ord. Föreningeu mellan de begge rikena i kärlek och förtroende, likasom i gemensamma intressen mot en öfvermäktig granne, är vårt bästa fästningsverk mot denne; men innan byggnaden blir färdig måste vi undanrödja lemningarne af den mur af nationalhat och hämdlystnad för lidnaolyckor, som sedan länge funnits. Denna mur, byggd under sekler, rifves ej på några tiotal af år. Starkast är den på den sida, der, såsom i Norge, underlägsenheten i styrka gifvit fejderna sjelfförsvarets heliga rätt. Detta rifningsarbete måste sålunda vara mödosammare på Norges sida än å Sverges. — Må vi med mildhet bedöma de svagheter hos brödrafolket, som: vi ej kunna gilla. Och må vi framför allt enigt och :bärdigt arbeta på föreningsbyggnadens befästande. Vore hvarje fästningsarbete så billigt som detta, ss skulle vårt fattiga land vara väl värnadt. Ty på kärlek och ädelmod var svensken ej ännu fattig. 1 dag skall detta arbete kosta vår nationalfåfäng: offret utaf skenet af en öfverhöghets rätt. Ett bil ligt offer åt vårt gemensamma bästa och åt dev jemlighet i rättigheter och den sjelfständighet, som Sverges folk en gång tillförsäkrat Norges. Jag yrkar att motionen lägges till handlingarnc och att bondeståndet för sin delville i öfverensstämmelse med föregående beslut erkänna Norges rätt att i denna fråga utan Sverges medgifvande bestäm ma om sin egen inre styrelse. Jonas Andersson: För hvar och en, som nimare följt de företeelser, som framställt sig i do unionella förhållandena, vill det synas som vore en undersökning och utredning af behofvet påkallad för att tydliggöra de vilkor, som skola sammanhålla föreningen och förekomma de stridigheter, som uppstå och skada samdrägten. Men då man kan förmoda, att Kongl. Maj:t vid alla tillfällen, då unionsförhållandena komma i fråga, ser till att ömsesidiga rättigheter upprätthållas och att, ifall omständigbete: förekomma, som böra underställas svenska ständernas pröfning, han icke skall underlåta att framlägga ärendet för svenska representationen, samt den unv af enskildt motionär väckta frågan tyckes vara ut den beskaffenhet att ståndet svårligen kan på stående fot döma deröfver, så :öreslår Jonas Anderssov, att motionen icke må erhålla någon ännan rekommendation, än att utskottet anmodas behandla dev på sätt sakens förhållande kan föranleda, så at bondeståndet icke på förhand afsäger sig rättigheten att sedermera bedöma saken, utan afvaktar utredningen. Sedan Nils Larsson derefter haft ordet ech Hultman, Johan Persson, Per Eriksson, Lars Gustaf Andersson, L. M. Knutsson och många andra instämt med honom, uppträdde P. F. Mengel. Hurovida riksståthållareembetet i Norge, hvilket, enligt norska grundlagen, kan beklädas jemväl af en svensk, rätteligen kan afskaffas med anledning af norska Storthingets beslut, och utan att Sverges ständer derom skola tillspörjas, är en fråga som jag anser icke vara fullt utredd, och som jJ5g icke tror lämpligen kan utredas på det sätt som hr Dalman föreslagit. Någon särdeles brådska med on dylik utredning torde icke heller förefinnas, då jög är fullt öfvertygad derom att ingen klok svensk vill och ingen enda norrman vågar mottaga det ytterst impopulära riksståthållareembetet, hvilket för den, som vore nog dåraktig att vilja mottaga det, är med så många obehag förenadt, att det troligen endast kan jemföras med? chefskapet för Kongl. Maj:ts härvarande hofkapell och spektakler. Den statsrättsliga frågans utredning torde lämpligast böra anförtros åt en unionskomitg, hvilken sannolikt i alla fall blir nedsatt, för att åstadkomma den af grefve Ancl svärd föreslagna revisionen af Sverges och Noi unionella författningar, Då jag uti ett föregående plenum uttalat den grundsats, att hvarje folk bör cga full frihet att sjelf ordna sina angelägenheter, är det klart, att jag äfven vill och bör tillämpa denna grundsats på Porrmännen, och jag anser dem också vara i sin fulla rätt, då Storthinget beslöt att afskaffa ett för åem både öfverflödigt och förhatligt embete. Men det synes mig dock af följande skäl oklart, i hvad mån ett sådant beslut rörer Sverge. Enligt de norska tidningarnes, så vidt jag vet ke Då något sätt motsagda uppgift, lärer H. M, konungen hafva lofvat att sapktionera nyssnämnda beslut, Men ianledning af hr PDalmans väckta motion afgaf just statsministern ett yttrande på riddarhuset, som tycktes återigen gå derpå ut, att äfven Sverge borde hafva ett ord med i laget, Jag kan ej tänka mig hyarken den möjligheten att löftet varit förhastadt, eller att nyss anförda yttrande tillkommit utan giltiga skäl. Den befintliga motsägelsen synes mig alltså innefatta de ytterligare bevis för den åsigton, att hufvudfrågan är oklar. — Orsaken, hvarföre jag icke anser att den, sås m hr Dali föreslagit, bör PY ket 00 b0 RANE re