Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 3

parten och det norska Storthinget såsöm det åhära, hvadan det synes mig föga ändamålsenligt att en så ömtålig utredning uppdrages blott åt den förstnämnda, parten. Och derföre anser jag bäst vara att äfven öfverlemna denna fråga åt en blifvande unionskomitå. Om dervid å svensk sida alls intet anspräk göres derpå att riksståthållareembetet skall bibehållas, så tror jag ej att någon svensk skall ogilla det, och om. till och med komiten skulle föreslå att riksakten af begge staterna skall betraktas såsom ett unionskoatrakt, hvilket kan uppsägas när detsamma af endera ontrahenten icke längre anses fördebaktigt, så är jag fullt förvissad, att ett sådant aftal skulle blifva: det kraftigaste medlet för att åstadkorama en verklig och innerlig förening. Per Nilsson i Espö, som i hufvudsaken instämde med Nils Larsson fann det besyanerligt att enskilt person inom svenska representationen väckt en sädan fråga. Han trodde, att Kongl. Niaj:: icke skulle underlåta anmäla för svenska riksdagen om något vore å bane som kunde förnärma S verges rätt. Frågan om riksståthållareskapet är n isak emellan norka folket och konungen och angår icke Sverges ständer, då riksakten icke upptager något derom. Bjorkander fann denna sak hafva ett så nära samband med den Anckarsvärdska motionen att den borde gemensamt med denna behandlas. Hvad motionären föreslagit fann talaren icke olämpligt och hemtade för denna åsigt ytterlisgare stöd af justitieministerns yttrande på rlddarhaoset. Han ville derföre att utskottet skulle behan ädla motionen och önskade att en dag alla tvister mellan norrmän och svenskar måtte vara på klar fot. Sven Heurlin ansåg motion en gå ut på att svenska ständerna skulle uttala s itt ogillande af Storthingets beslut och lärga hind er i vägen för dess godkännande af konungen; men talaren ansåg sådant vara ett ämne hvarmed sven: ska riksdagen icke egde att sig befatta. Må norrmän nen fritt ställa med sina inre angelägenheter huru d 2 behaga och såsom de hafva rättighet enligt deras m ed skäl afundade Grundlov. Man visste huru de da pska fogdarne i Sverge under Calmar-unionen voro ansedda, och något dylikt kunde man föreställa sig norrmännen skulle känna, om de skulle styras: af svenska embetsmän Han ville derföre liksom fordom lagman Thorgny: att fred skall hållas med norrnännen och trodde att det är hela svenska folkets men ing. Han kunde således icke instämma i motionen. Lundahl hade instämt med Mengel, men ville tillägga, att han gerna såge, det. Norge hade rätt att ändra sina lagar utan Sverges inblandning. Vice talman Ola Svensson uttalade sin ledsnad öfver att åtskilliga anledningar till missnöje förefunnes emellan två folk, som; boicde vara i vänskap förenade under en konung. Ola Jönsson ansåg det icke kunna bestridas att norrmännen vunnit åtskilliga fördelar på Sverge: bekostnad, men det oaktadt visat sig kitsliga och oberedvilliga att tillmötesgå svienskarnes billiga anspråk. Det oaktadt ansåg han norrmännen i denna fråga hafva moraliskt rätt, och det skulle vara föga behagligt för en svensk att mumera bekläda riksståthållareembetet samt lika obehagligt för en norrman. Hvad angår det för öfrigt svenska representationen, om konungen vill i Norge afstå ett af sins prerogativer? Han ansåg högst olämpligt att nv söka blanda sig i norrmännens angelägenheter, då man så nyligen uppträdt för italienarnes sjelfbestämningsrätt. (Foits.)