Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 2

ibland dessa raäsnar det bestaämtwelsen 1 14 3 al norska Grundloven, som innefattar ett bestämdt unionelt förhållande, och hvars upphäfvande dessutom strider emot 112 i samma lag, emedan det motsäger dess principer och förändrar dess Aand. Vill Norge slippa bestämmelsen om svensk ståthållare, i fall dess statshöghet deraf såras, må det vara öfvertygadt, att Sverge är villigt till detta medgifvande — ja till och med större — om Norge är beredt att lemna andra, och som efter svensk uppfattning af unionen bestå deri, att de båda folken undanrödja alla de hinder, som förefinnas i tänkesätt och lagar för en fullkomlig och verklig förening. Vid denna riksdag är motion väckt om enrevision af hela föreningsfördraget. I fall dermed något skall uträttas, får jag vördsamt hemställa till höglofi. ekonomiutskottet, som skall behandla såval hr Dalmans motion angående upphäfvande af 14 i Grundloven, som den förut väckta om revision af föreningsfördraget, att taga i öfvervägande, huruvida icke genom komiterade ifrån de båda rikena den begärda revisionen borde kunna företagas och byggas på grundsatsen att från nor ka Grundloven afskilja och borttaga alla unionella bestämmelser, för att inrymma alla paragrafer, som böra bibehållas i en förnyad och belefvad riksakt med kraft af grundlag, för ändamål att bereda Norge egendomligt statsrättsligt åtnjutande af sin Grundlov och Sverge ett öfver allt både misstroende och missförstånd upphöjdt, i stark, sann och älskad förening lefvande brödrafolk. Doktor Säve gillade motionens syftning. Förklarade sig tacksam derför att motionären gifvit anledning dertill, att svenska riksdagen icke. kommer att med stillatigande förbigå norrmännens åtgärder i förevarande hänseende. Man hade hittills härstädes umgåtts med föreningen mellan rikena såsom med hett vatten, d. v. s. man hade vidrört densamma så litet som möjligt; man har ej velat stöta. Talaren respekterade denna grannlagenhet, emedan den gällde ett brödrafolk, som är högst ömtåligt om sina rättigheter. Dock borde man icke från Sverges sida gå så långt i grannlagenhet, att man dymedelst förnärmade Sverges lagliga rätt. Att en svensk blir norsk riksståthållare lärer väl numera cj komma att inträffa, men stadgandet i norrska grundlagen om konungens rätt, att besätta berörda embete med en opartisk man, kan dock i tider af partisöndringar tänkas såsom behöfligt. Talaren hoppades ock att konungen för principens skull icke bifaller Storthingets beslut, då frågan är af bestämdt unionel natur. Talaren betviflade norrmännens rätt att ensamma ändra grundlagen härutinnan. Man har sagt att föreningsvilkoren endast innehållas i riksakten och icke i norska grundlagen, den norrmännen ensamt skulle ega rätt att efter behag förändra. Men betydde det då ingenting att äfven svenske konungens befullmäktigade kommissarier underskrifvit nämnde grundlag? Den 14 af norrska Grundloven finnes väl ej i riksakten, men samma förhållande är ju ock med den 25 och öfriga af föregående talare omnämnda SS, hvilka ändock måste anses vara af unionel natur. Fråga hade nu kommit å bane om ett af de förenade folken hade rätt att ensidigt upphäfva ett af de stadganden, som utgöra vilkor för föreningen. Talaren hade den bestämda Åsigt, att endast unionskonungen i förening med norska Storthinget kunde borttaga ifrågavarande grunillagsparagraf, men att svenska riksdagen likväl hade rätt att i saken framställa sin önskan att förevarande norrska Storthingets beslut ej måtte vinna Kongl. Maj:ts bifall, innan en unionskomite sammanträdt för att reda de förenade rikenas ömsesidiga statsrättsliga förhållanden. Doktor Sandberg. Den historiska utvecklingen af sättet, huru det gick till då Sverge ingick förening med Norge, har på ett förtjenstfullt sätt blifvit framställd af tvenne föregående talare. För mim del vill jag blott yttra några obetydliga åsigtor uti detta ämne, som nu anses såsom en högmålsfråga. Man har i dessa dagar hört framhållas med särdeles eftertryck huru hvarje folk är berättigadt att utan andras inblandning sjelft ordna om sin regering och sina politiska förhållanden. Sanningen häraf kan icke bestridas. Skulle den kunna åberopas af Norge, så vore ingenting att anmärka emot Storthingets beslut att afskaffa ståthållareskapet, särdeles om man vill godkänna den afgifna förklaringen, att sådant ingalunda -skett derföre, att en svensk man dertill kunde förordnas, utan endast at den orsak att en ändamålsenligt organiserad norsk regering fordrade en premierminister eller konseljpresident, bredvid eller uppöfver hvilken icke något ståthållareskap kunde ega rum. Men om Norge är berättigadt att på ofvannämnde sanning grunda sina åtgärder, blir en annan fråga. Det beror på dess förhållande till Sverge. Hvad är denna förening, som nu är snart ett halft sekel gammal? Kan man väl bestämdt säga, hvaruti den egentligen består. Är den blott en sådan, att tvenne närgränsande, hvar för sig sjelfständiga och af hvarandra oafhängiga riken regeras af en och samma konung? Så synas norrmännen vilja anse föreningen, hvadan de ifra för eget riksvapen, egen flagga, afskaffandet af ett riksståthållareembete, hvartill en svensk kunde förordnas — kanske äfven af vicekonung — för en konungatitel, som ensamt har afseende på Norge, med en oändlig mängd annat, hvarpå de lägga särdeles vigt, såsom kännetecken på deras sjelfständighet och fullkomliga oberoende. Då skulle Sverge icke hafva något annat att skaffa med Norge än med hvarje annat grannrike, och alla öfverenskommelser endast afse ländernas läge intill hvarandra; hvaremot allt, som rörde dess regering och politiska förhållanden, vore ensak emellan dem och deras konung. När denna förening skedde, ansågs den skola blifva en ersättning till Sverge för förlusten af Finland, ock då måtte den vara något annat än en blott dynastisk union, ehuru det är svårt att beskrifva be skaffenheten af denna närmare anslutning eller att inse den stora fördelen af denna så kallade ersättning. Väl har man en riksakt, som skall bestämma förhållandet emellan dessa förenade riken. Den är visst ganska omständlig i hvad som rörer val af konung, af tronföljare, interimsregering m. m. och att dervid häfda Norge fullkomlig jemlikhet med naboriket, hvilket synes vara hufvudsaken. De flesta andra vigtiga förhållanden emellan tvenne folk, som skola anses vara förenade, lemnas obestämda. Dessutom har Norge en egen grundlag, hvaruti några 8f väl hafva afseende på föreningen, men som det anser sig när som helst, genom trenne Storthings beslut, kunna förändra, utan att ens deras egen konung kan hindra det med sitt veto. Åtskilligt finnes äfven nu utl dessa statsakter, som icke kan vara rätt fröjdefullt för oss. Om Sverge och Norge vore brödrafolk, som de af artighet kalla hvarandra, endast i den mening att de hafva en gemensam konung, så borde de väl i farans stund kunna påräkna hvarandras oinskränkta bistånd. Brödrakärleken, om någon sådan finnes, skulle väl mana dertill, men i hvad förhållande står riksaktens 4 till norska Grundlovens 25 ? Enligt den förra eger konungen sammandraga trupper, begynna krig, sluta fred m. m. I den sednare heter det väl, likasom i den svenska, att konungen har högsta befälet öfver krigsmakten till lands och vatten, men här tillkomma en mängd misstänksamma inskränkningar i detta befäl, som nästan tillintetgöra detsamma, eller förlägga det till norska Storthinget. Om Sverge af en öfvermodig granne skulle blifva så misshandladt och skymfadt, att det nödgades förklara krig för att afvärja större skada, så har det ingen hjelp att vänta af Norges krigsmakt, ty konungen får i sådant fall icke använda den utan Storthingets bifall, Ingen norsk soldat eller sjöman får kommenderas På något svenskt fartyg; och ingen svensk på något norskt. Om Sverges rike, det Gud förbjude, af öfvermäkligza och trotsiga fiender öfver