Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 2

Tab SENVIIHANBANUT ef LUCK BERRY SUIT VTRILL las, och hvilka egenskaper göra denna bok af en man inom facket till en i bästa mening populär skrift, en sådan som kan med nytta och nöje läsas af hvar och en, som har allmän bildning och intresserar sig för allmänna angelägenheter. BIKSDAGEN. Presteståndet. Diskussion öfver hr Dalmans motion. (Forts. från gårdagsbladet.) Prosten Almqvist. Då nu första gången efter föreningsfördraget med Norge Sverges rikes ständer tillfalle blifvit beredt att åtminstone anställa betraktelser om de Skandinaviska folkens internationella för bållanden, väljer jag, för att icke löpa fara att uttala något ovarsamt ord i ett så vigtigt och grannlaga ämne, helst det skrifna, för att äfven tillkännagifva min uppfattning af norska Storthingets beslut att upphäfva 14 i Norges Grundlov. Frågans ställning till Sverge beror helt och hållet derpå, huruvida Norge har absolut rättighet att vid taga förändringar af sin konstitution i alla dess bestämmelser, eller huruvida icke denna lag, jerte det den utgör ett fritt och sjelfständigt folks grundförfattning, tillika i sig innefattar egenskapen af attutgöra ett på bestämda traktater grundadt och befästadt fördrag med ett annat fritt och sjelfständigt folk, hvilket i och genom detta fördrag äfven tillåtit inskränkningar i sin egen frihet. När saken ur denna, ovedersägligt riktiga synpunkt betraktas, vill det för det opartiska omdömet vara klart, att Norges frihet och sjelfständighet blifvit och äro bestämdt betingade genom det föreningsfördrag med Sverge, som upphäfde Kielertraktaten. Tvärtemot denna traktat är det visserligen sannt, att Norge gaf sig sjelf konstitutionen i Eidsvold den 17 Maj 1814, men om också denna obestridligen utgör grundvalen för Norges författning, har den upphört att vara gällande i vidsträcktare mån än den genom konventionen i Moss d. 14 Augusti samma år med förbehåll och vilkor af vissa förändringar antogs af Carl Johan och sedermera den 30 Augusti 1814 ratificerades af Carl XIII i svenska statsrädet, med den uttryckliga förklaring, att norska statsförfattningen skulle vinna laga kraft, sedan de för rikenas förening oundgängliga jemkningar och rättelser blifvit införda. I följd af denna konvention sammanträdde ett urtima Storthing i Oktober, der Norges grundlag i öfverensstämmelse dermed antogs den 4 November och underskrefs af norska Storthinget och svens! a kommissarier samt ratificerades den 10 derpå följande. Af sjelfva ingressen till denna grundlag inhemtas med tydliga ord, att den blifvit antagen med de i följd af rikenas förening nödvändiga förändringar, efter underhandlingar des angaaendes med de för detta ändamål utsedda svenska kommissarier. Ty hafve vi beslutat, heter det, liksom vi härmed beslute och fastsätte, att i stället för den af riksförsamlingen på Eidsvold den 17 Maj gifne konstitution; skola följande dels på den byggde, dels i anledning af föreningen tagne bestämmelser härefter gälla och obrottsligen efterlefvas, som kongeriket Norriges Grundlov. När man läser denna försäkran och inledning till norska grundförfattningen, finnas skälen klart framlagda, hvarföre det sjelfständiga och fria Norges representanter i unionskomitn 1839 måste medgifva, såsom: de ock gjorde, att Grundloven är det första unionsdokumentet afslutadt emellan Sverge och Norge. i följd hvaraf det borde vara uppenbart, att inga förändringar i detta kontrakt ensidigt kunna af Norges Storthing göras, så vidt rubbning sker i de delar och bestämmelser som röra de båda rikenas unionella förhållanden, likaså litet som Sverge ensidigt kan ändra riksakten. Och likväl vill nu Norge tillvälla sig denna rätt såsom ett erkändt fritt och sjelfständigt rike, utan afseende derpå att denna frihet och sjelfständighet äro betingade och modifierad af de bestämmelser i grundlagen, som afse föreningen med Sverge i de så kallade unionella förhållandena. Dessa förhållanden påstår man vara reglerade i riksakten och drager deraf den sutsats, att alla de paragrafer i Grundloven, som icke blifvit modifierade af riksakten, icke äro af unionel natur, och Norge således i sin goda rätt att förändra, Sverge och dess konung ohörda, alla öfriga delar af Grundloven: Man synes vilja hemta bevisningen för ett sådant påstående ifrån den kungliga proposition, som till Sverges rikes ständer i följd af föreningen med Norge afläts vid riksdagen den 12 April 1815.Deri yttrar sg kohungen redan efter freden i Kiel hafva hyst den äafsigt att gifva Norge en särskild grundlag, byggd på nationalrepresentation och sjelfbeskattningsrätt samt på grundsatsen af fullkomlig jemlikhet, alldenstund högstdensamme föredrager att förena Norge med Sverge under bibehållande af särskilda regeringslagar, i stället för en sammansmältning för att undvika de framtida slitningar och strider, som han förutsåg emellan 2:ne stambeslägtade grannfolk, om Norge skulle behandlas såsom ett eröfradt land. Jag vördar det högsinta i denna politik och antager att den icke, såsom man äfven velat påstå, bestämdes af yttre omständigheters påtryckning och de då för tiden allierade makternas opålitlighet. Alltnog,sedan Norge fått sin egen grundlag med modifikationer godkänd och föreningen var verkställd, framställdes nu till svenska riksdagen de 4 i Norges Grundlov, som Kongl. Maj:t fann omfatta sådana stadganden, som voro icke blott för båda rikena gemensamma (unionella), utan tillika af den beskaffenhet, att de borde medföra ändringar och modifikationer i Sverges regeringsform, d. y. s. för båda rikena konstitutionella. Dessa 5S uppräknades vara den 1, 6, 7, 8, 26, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 47 48, för hvilka alltså jemkningar föreslogos i regeringsformen till antagande af svenska riksdagen. Denna nådiga proposition om förändringar i Sverges grundlagar besvarade rikets ständer så, att de i stället uppsatte och antogo riksakten den 6 Aug. 1815 till bestämmande, såsom orden lyda, af de genom föreningen emellan Sverge och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden. Lika uppenbart, som häraf, inses, att konungens nådiga proposition vid 1815 års riksdag icke innefattade andra unionella förhållanden än dem,som medförde förändringar i Sverges regeringsform, och hvilka också derföre kallades konstitutionella; likaså felaktigt måste det antagande vara, att Norges Grundlov icke innehåller flera 8S af unionel beskaffenhet, fastän icke af konstitutionel egenskap, än dem, som uppräknas i konungens proposition, och deraf leda sig till den slutsats, att inga andra än dessa kunna betraktas såsom rönande unionen eller den internationella rätten. Ty sådana S5 äro bland andra den 15, 25, 27 och 111 så väl som den ifrågavarande 14:de, som berätigar svensk man att nämnas till riksståthållare i Norge, hvilket lagstadgande man måste anse otvifrelaktigt bärröra ifrån och halva närmaste afseende på föreningen med Sverge, således vara af unionel raktatmässig natur och icke kunna förändras utan vegge kontrahenternas samtycke. Man må anse denna rättighet för svensk man af inga betydenhet — och den är det visserligen, efter som den på långliga tider icke blifvit begagnad — len får likväl vigt och betydelse, när dess beslutade ufskaffande betraktas i sammanhang med Norges flerriga, ihärdigt fortsatta bemödanden icke att sammansnyta, utan allt mer och mer lossa de band, som förna det med Sverge. A rf OA mm VD rr or mr BR