Aftonbladet – 13 januari 1860, sida 2

USE IUVISUR BJUTMG BUU MIUTUSTGRUHIISGi DUUC OP att ordna de internationella förhållandena i allmänhet och för vissa speciella ändamål. Atskilliga öfverenskommelser hafva dervid kunnat beredas, som sedermera blifvit af svenska ständerna antagna, men af Norges Storthing förkastade. Mycken förhoppning är väl icke förhanden att det hädanefter skall gå bättre. Brödrafolket torde väl än vidare misstänka, att allt hvad svenskarne godkänna kan i någon mån innebära eller åsyfta inskränkning uti deras fullkomliga oafhängighet. Möjligtvis kan dock något mera vinnas, kanske ock något mindre, och ytterligare försök i denna riktning ännu mera öka nabofolkets misstänksamhet och retlighet. Man måste ändå fortsätta dermed och icke förtröttas. Det återstår alltid att underhandla med Norge sågom med ett annat, främmande grannrike. Ty att här vädja till ultima ratio innefattar allt för stora betänkligheter. Det är emellertid märkligt att historien icke har att omförmäla rätt stora fördelar, som tvenne eller flera sjelfständiga folk hemtat deraf att de haft en och samma konung. Den ett och ettfjerddeels sekel långa Kalmarunionen medförde icke mycken lycka för Nordens förenade riken, allraminst för Sverge. Icke heller Johan III:s son Sigismunds dubbla krona. Äfven i våra dagar höra och läsa vi hvad bekymmer Danmarks rike har med sitt Schleswig-Holstein, meer-umschlungen. Någon helstatsförfattning till ömsesidig belåtenhet vill der icke komma till stånd. När skola dessa små hertigdömen få sina sjelfständighetsanspråk tillfredsställda? Och hvilka tänkesätt uppenbarades hos dem, när 1848 das grosse Vaterland på en stund reste sig som en man, och svenskarne der fingo hålla vakt? — Jag vill derföre icke påstå att förhållandet med Norge är enahanda. Men när skola dess sjelfständighetsanspråk blifva tillfredsställda? Skola den Skandinaviska halföns begge folk någonsin blifva verkliga bröder, som trofast och kärleksfullt bistå hvarandra i lust och nöd — ilif och död? Icke vill jag instämma uti det välkända uttrycket, att föreningen emellan Sverge och Norge är en förening att gråta åt; men det är icke heller någon förening, som hittills gifvit Sverge rätt mycken glädje, och ovisst är om deraf någon sådan kan iframtiden väntas. Professor Lindgren ville endast uttrycka sin glädje deröfver att motionären satt Sverges ständer i tillfälle att yttra sig i denna sak. Aktningen för Sverge hade bort förbjuda norska Storthinget vid beslutande i frågan om riksståthållareskapet att, såsom nu skett, alldeles gå Sverges ständer förbi. En hemställan i ämnet till svenska riksdagen hade ej varit för norrmännen förödmjukande och säkert. skulle ej, i händelse en sådan blifvit gjord, svenska folket uttalat sig mot billigheten af att gå den framställda önskan till mötes. Eftergifvenhet kunde visserligen vara ett prof på högsinthet, men kunde ock drifvas så långt, att högsintheten öfverginge till svaghet, i detta stadium fruktade talaren att man å Sverges sida redan ingått. Uti 14 4 i Norges grundlag låge nästan det enda prerogativ svenska konungen egde i afseende å unionen med Norge. Talaren ville ej, tro, att konungen skulle afhända sig detsamma utam hörande af sitt, inför svenska riksdagens konstitu-tionsutskott ansvariga statsråd. Dokter Abr. Nerdström ansåg motionen vara ett nödvändigt uttryck af det allmänna missnöjet härstädes med norska Storthingets beteende mot brödrafolket. Talaren ville dock ej, såsom motionären, att konungen, innan svar afgåfves på den i anledning af norska Storthingets beslut till konungen ingångna skrifvelse, skulle inhemta ständernas utlåtande. När man toge norska grundlagens tillkomst i betraktande: kunde af 14 deri ej annan riktig tolkning göras äm den, att Sverges konung, såsom sådan, betingat sig; rättighet att tillsätta riksståthållare i Norge. Dennu vore således af unionell beskaffenhet och kunde ej upphäfvas utan konungens uttryckliga samtycke. Norge egde icke att mot konungens veto ur grundlagen borttaga densamma. Deraf att omförmälda rättighet blifvit Sverges konung, men ej dess folk, förbehållen följde ock, att frågan ej bör blifva föremål för pröfning af svenska folkets ombud. Talaren önskade en revision af fördragen mellan de båda rikena och att, i sammanhang med den i sådan syftning väckta motion af grefve Anckarsvärd, jemväl förevarande metion måtte af ckonomiutskottet behandlas. En revision af fördragen ansåg talaren så mycket mer af nöden, som han hoppades att en så-dan kunde verka till undanrödjande af den köld. hvarmed den norska nationen ständigt tillbakavisat. Je från svenska sidan alltid ådagalagda sträfvamden: till åstadkommande af ett vänligt och godt förhål:lande mellan de båda folken. Riksarchivarien Nordström. Hvad ifrågavarande motion, som i form så väl som i sak utmärker sig genom en synnerligen värdig hållning, egentligen och i första rummet vill åstadkomma, är en utredning af det statsrättsliga förhållandet uti en för den skandi noaviska halföns union särdeles vigtig angelägenhet ;. och utan tvifvel är detta förhållande så betydelse-fullt, att hvarje ifrågasatt ensidig rubbning deraf måste ådraga sig den svenska representationens all-varliga uppmärksamhet. Hvad motionen vidare i andra. rummet vill, utgör åter en fråga, hvarom det blifver tidi att yttra sig sedan motionen undergått vederbörlig; behandling i utskottet. Afskaffande af riksståthållareembetet i Norge i:ancfattar något vida mer än allena, såsom det frän åtskilliga håll blifvit sagdt, en fråga, huruleåes den i Norge under konungens frånvaro bestående regcringen skall vara inrättads; det innefattar något mer än blott ordnandet af en norsk inre angelägenhet. Det innefattar en rubbning af en bland hufvudbestämmelserna vid unionens grundläggning, en bestämmelse, som väsendtligen betecknar Norges ställning i unionen och följaktligen dennas rätta karakter. Frågan gäller icke, såsom man ytterligare vill låta förstå, huruvida i spetsen för regeringen i Norge, under konungens frånvaro, skall stå en vicekonung, eller en generalguvernör eller ståthållare, eller en statsminister; den gäller deremot,. huruvida Norge skall anses vara befogadt att ensidig! upphäfva eller ändra en unionskonungen fördragsmässigt förbehållen, högtidligen bekräftad unionel rättig het, rättigheten nemligen, att till den ansvarsfulla befattningen, att under konungens frånvaro stå i spetsen för regeringen i Norge, utnämna, der han för unionens väl så nödigt finner, äfven en svensk man. Det är härom som frågan egentligen vänder sig. Uti denna rättighet ligger för svenska kronan ten af garantierna för en högre ställning, som henp.e i unionen tillkommer, och som hon ej annorledes än i utbyte mot andra motsvarande rättigheter bör kunna eftergifva, hindrad derifrån lika mycket afvälbetän t omsorg för unionens upprätthållande i det imre som af omsorg för fastheten af en enhet. hvilken Sverge jemte Norge i alla sina förhållandoa till utrikes makter uti folkrättsligt afseende bildae; en politisk enhet, hvaruti Sverge utgör den prineipsla och representerande staten, och Norge ett accessorium dertill. Det hör till de många egenheter, som utmärka regleringen af unionens angelägenheter såväl i hennes tillkomst år 1814 som sedermera, att ej en gång . formelt hänseende en särskild och fullständig statsakt blifvit eller finnes uppsatt, som på ett enda ställe hade upptagit alla de bestämmelser, som afse de anionella förhållandena och dithörande frågors behandling, Man hade då kunnat undslippa många af le tvister och brytningar, som nu allt emellanåt. ippstå och för någon tid ingripa störande i den så ;nskliga, goda sämjan emellan de förenade folken. Men saknaden af en så beskaffad akt;gör det dock j omöjligt att utreda hvad till de unionella bestämnelserna rätteligen hörer, och äfven jag anhåller att, id detta tillfälle, få till en sådan utredning lemna lågra bidrag. Om jag dervid kommer till åtskilliga lutföljder, som i flera hänseenden afvika från dem, n utmärkt historiker, ledamot af detta stånd. här