Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 3

rixens joremng unger en gemensam styrelse, men e af den egenskap, att de, såsom i något afseend: medförande ändring i grunderna för någotdera riket: inre samhällsförening. Detta yttrande gifver en tydlig förklaring af hvad konstitutionsutskottet i detta ämne menade med or det konstitutionella. Diskussionen i.stånden öfver konstitntionsutskottet: betänkande var temligen kort. I presteståndet för klarade biskop Carl von Rosanstein, ledamot af kon stitutionsutskottet 1814 såsom 1809, att, ehuru ifrä gavarande jemlikhet mellan rikena skulle vara orätt vis, om Norge kunde betraktas såsom en af Sverg: eröfrad provins, så vore likväl nu, då K. M. genon konventionen i Moss och flerå högtidliga försäkringar förklarat Norge för ett fritt folk, denna jemlikhet rättvis och utgjorde ett kufvudsakligt vilkor för före ningen emellan Sverge och Norge. Presleståndets beslut lydde så: Att, sedan ståndet ansett de förhållanden, som till följd af föreninger emellan Sverge och Norge uppkommit, icke vara af der egenskap, att deras afgörande fordrade eller tillät det behandlingssätt och tidsutårägt, som den svenskr grundlagen för afgörande af rikets enskilta grund lagsfrågor föreskrifver, äfvensom att en särskild riks akt häröfver bör uppsättas, ståndet pröfvade skäligt att till alla delar gilla och godkänna hvad utskottet i dess betänkande föreslagit och tillstyrkt. Jemte gdkännandet af konstitutionsutskottets be tänkande, uppdrogo ständerna åt utsköttet att sammanfatta de grunder till en blifvande riksakt, son rikets ständer sålunda gillat. Detta arbete utfördes af utskottet, och dess redaktion af de stadganden, om hvilka Sverges rikes ständer Öfverenskommit till bestämmande af de genom föreningen emellan Sverge och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden och såsom grunder för den till upprättande riksakt, ingick till rikets ständer såsom utskottets andra betänkande i ämnet. I denna redaktion hette det: Rikets ständer erkänna och medgifva: att konungariket Nörge 0. s. v., att tronföljden är o. s. v., efter inne hållet af de SS, om hvilka det föregående betänkandet handlat. Äfven detta andra betänkande bifölls af rikets stän der, hvilka, till svar på konungens proposition, i underdånig skrifvelse af den 16 Maj 1815 öfverlemnade de antagna Erunderna och anmälte att de enhölligt förenat sig om följande beslut: 1) Alt frågor om konstitutionella förhållonden emel-lan Sverge och Norge icke äro af den beskaffenhet, att de behöfva till annan riksdag hvila, utan genast kunna afgöras. 2) Att de försningsstadganden, som i afseende derpå göras, böra uti en särskild, från svenska och norska konstilutionerna afskild riksakt upptagas och utfärdas: 3) Att dessa föreningsstadganden, öfver hvi.ska nu Sves rikes ständer, i anledning af E. K. M:ts nådiga proposition, sig yttrat, böra utgöra grunderna för den emellan begge rikena till.upprättande riksakt, sådana de finnas i den af rikets ständer gillade och härvid i underdånighet bifogade redaktion af de stadganden, hvarom Sverges rikes ständer öfverenskommit till bestämmande af de genom föreningen emellan Sverge och Norge uppkomna förhållanden.s Samtidigt väckte en ledamot af konstitutionsutskottet, friherre Jakob Cederström, på riddarhuset motion, att konstitutionsutskottet måtte få uppdrag att uppsätta förslag till sjelfva riksakten. Detta uppdrag utfördes äfven af-utskottet. I inledningen utbyttes det i afseende på Grunderna begagnade uttrycket: rikets ständer hafva erkänt och medgifvitv — mot uttrycket: rikets ständer hafva erkänt och med sitt enstämmiga samtycke bekräftats i afseende på de ifrågarande stadgandena, ett förhållande, som synes klart visa, att detta sednast omtvistade uttryck ej kan åsyfta en bekräftelse af andra stadganden i norska grundlagen än dem, som voro innefattade i de förut ft konstitutionsutskottet uppställda Grunderna. 1 denna ioledving åberopas ingen åtgärd af de sven ska kommissarierna i afseende på norska grundlagens sta uden, utan endast att de af konungen : lifvit un den 10 November antagna och besvurna, ock slutligen heter det: Alltså hafva vi, lagliga ombud för Sverges och Norges inbyggare, ej trott oss kunna på ett värdigare och högtidligare sätt för kommand: tider befästa vilkoren för den mellan Sverge och Norgt träffade föreningen under en konung, men med åtnju tande af särskilda regeringslagar, än då vi öfverens kommit att i en särskild riksakt innefatta och upptaga förenämnda vilkor, alldeles såsom de ord för orc härefter följa. Riksakten innehåller grunddragen af de båda ri kenas förhållande till hvarandra, stadgandena för der zemensamma tronföljden, för rikenas enhet i förhål ande till främmande makter och för det gemensam ma försvaret. Under den 22 Juni 1815 öfverlemnadt rikets ständer detta förslag till riksakt till K. M genom en underdånig skrifvelse, som innehåller dera: begäran att K. M. måtte meddela detsamma till Stor thioget, med den erinran tillika, att, i det exemplar ? som här bibehålles, Sverges namn måtte ställas fre för Norges, men i det exemplar, som öfversäneg ti) Norge för att der qvarblifva, Norges nam, int före Sverges. Under den 7 derpå följande Juli ueddelade konungen till Storthinget den uppsatta riksakten, i hvilken Storthinget endast föreslog nägra mindre ändringar, och dessa godkändes af riksdagen, hvarefter riksak ten under den 6 Augasti 1815 af konungen stadfästades. Skulle nu, efter allt detta, en statsrättslig utredning af förhållandet behöfva af rikets ständer beg ras, för att af K. Maj:t anbefallas? Skulle icke dett, statsrättsliga förhållande, grundadt på handlingar, son. kets ständer sjelfva bekräftat och som ligga för al-? las ögon, vara tillräckligt kändt för att af utskotte: ; kunna bedömas? Frågan om riksståtbållareskapet: I nytta är en särskild fråga. Finner utskottet en un-i derdånig framställning derom böra göras, kan de; genast ske. Men ingalunda böra rikets ständer ingå. på en sådan väg som att nu låta avställa undersö ing om redan fastställda och kända statsrättslig: pållanden, i anledning af ett Storthingets beslut! m redan två eller tre gånger blifvit fattadt, uta. att någon här i landet ifrågasatt dess befogeahet detta afseende. Det egnar icke ett högsinnt folk att, sedaw der med så högtidliga förklaringar erkänt brödrarikets) frihet, sjelfständighet och jemlika rätt, likasorn strä saknande blickar tillbaka, bortom de bestående för dragen, till förhållanden, från hvilka det af fritt be slut och med öppet erkännande har afstått. Att söks erkomma till dessa genom rättigheten att ingr på i det förenade rikets grundlagsstiftning skulle vara att fredligt kufva. Men vår tids politik är icke er underkufvandets politik. Äfven der det ena folkets öfvervälde öfver ett annat folk har varit i lag fä stadt, brista dessa förhållanden i alla fogningar. Så mycket mindre måtte det vara skäl att, der förhållandena redan hafva lagligen satt sig i öfverensstämmelse med de grundsatser, som med så mycken styrka F göra sig gällande i afseende på folkens förhållande till hvarandra, söka en återgång. Uppgiften är ati ett fritt folk må förstå ett annat frist folk; den fasta sammanslutningen med detsamma skall i farans! stund gifva vida större styrka än något afhängig-. hetsförbållande kunde gifva. i En anvan sida af saken är det sammanhang fö-l revarande motion eger med den rådande sinnesstän ningen. Efter min uppfattning är det onekliga förhållandet följande: Den svenska representationen h änt sig sårad af den föreställningen, att det troende, bvarmed den närmat sig till Norge, blifv med ovänlighet bemött. Det tillhör brödrafolket att visa, huruvida sådan varit dess mening nfed den nuq ifrågavarande och med föregående åtgärder. Efter!j min tanke är den nämnda föreställningen så till vida grundad som Norge icke alltid synts, vid beräknin-. en af sina särskilda intressen, tillika taga i betraksd RR I 3. a rn Vv y ages Nr ng