Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 3

anledt den här småningom rotade föreställningen att det icke så förhåller sig. Och slutligen har från Norges sida visat sig ett misstroende mot Sverges afsigter, som väl kan hafva en naturlig anledning i len svagare broderstatens ställning, men somingenting i Sverges uppförande verkligen rättfärdigar. Men oaktadt allt detta, icke måtte det kunna förnleda rikets ständer, att i ett ögonblick af missnöje öka göra gällande cn sådan rättighet, som den mogheten att kontraktmässigt orges Grundlag ? Sedan kt g runden för en sådan skull? en sådan ttighet, frågar jag sin itt leda? Obestridligen at följa, att såvida zrundlagen af den 4 Novemn tt fördrag med Sverge, skulle Sverge ega rätt att ingripa i bvaraf de pa som finnas i denna lag vara af annan lydelse än i den Eidsveldska författningen, och som rörå brödrarikets statsskick och inre förhållanden. Så långt som rättighetens grund, så långt måste ock sjelfva rättigheten sträcka sig. Jag önskar, att motionen icke måtte bifallas och itt Sverge icke må öfvergifva den värdiga hållning, det hittills orubbadt iakttagit, af trohet mot sin ställning, mot ingångna förbindelser och uttalade förklaringar, för att i stället intaga en ny basis, hvilkens svaghet är för uppenbar för att den skulle kunna bibehällas. Frågan är utan tvifvel unionel i den mening, att då konungens rätt, att till riksståthållare utnämna ifven svensk man, här bestämmes, detta ostridigt rör Sverge. Men den har icke kunnat bevisas ra unionel i den mening, att båda folkens samcke till en förändring i Norges grundlag skulle ra erforderligt. Må den, ur förstnämnde synpunkt, ranleda svenska statsrådets hörande eller behand18 i sammansatt statsråd. Det synes mig vara en råga af mindre vigt. Må ekonomiutskottet äfven prötva, huru långt Sverges intresse i aetta hänseende sträcker sig; må det tillse, om det stadgandet, t konungen kan i nu ifrågavarande befattning använda svensk man, är för landet af väsentlig vigt, och må det, om, efter moget öfvervägande, denna råga finnes böra besvaras med ja, tillstyrka en unlerdånig framställning i ämnet till K. M:t; men må det icke göra gällande anspråket på Sverges rätt att ngripa i Norges grundlag, — ett anspråk, som icke an bereda något verkligt gagn, under det att det sär tvedrägtens frö ibland folken! Doktor Nordlander ansåg det vara ett konungens orerogativ att tillsätta norsk riksståthållare och derill utvälja en svensk. Trodde välattfrågan ej bade å hög betydelse för Sverge, men då Sverge alltid ned broderlighet och undfallenhet bemött Norges anpråk, borde norrmännen äfven vilja med lika bro rligt sinne upptaga våra önskningar att i denna g2 få rätta förbållandet ådagalagdt och sålunda komma till klarhet i saken: Norrmännen borde deröre ej motsätta sig en utredning häraf, den alaren ock lifligt de. För öfrigt fästade sig alaren dervid, att, enligt norska grundlagen, svensk nan hade nu en irättighet eller åtminstone möjliget till en rättighet att blifva norsk riksståthållare, wilken gehom norska Storthingets beslut, om det unne stadfästelse, skulle komma att borttagas.