Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 3

Jfahaac Kommissarier, Ootverenskommit Om-en 1 VISS: lelar ny grundlag, under bibehållande af de i den Bidsvoldska konstitutionen gifna hufvudbestämmelser, samt derefter högtidligt och enstämmigt utko oss till Norges konstitutionelle konung, hafva vi — i likhet med hvad våre kommissarier efter vår fulmal: hafva afhandlat och samtyckt — velat härmed antaga stadfästa och bekräfta samma grundlag och dervid fogade successionsordning. Och v ej allenasi sjelfve antaga desamma för oryggliga grundlagar. utan bjuda och befalla, att alla, som äro oss och våra efterkommande samt riket med tro och huldhet förpligtade, skola denna grundlag och successionsordning erkänna, efterkomma och åtlyda. Skulle nu Sverges rikes ständer eller svenska staten såsom sådan häri hafva haft någon del, så skulle efter min tanke sådant i dessa vigtiga statshandlinar otvifvelaktigt hafva blifvit uttryckt. I den 1124 wo grundlagen, som utstakar sä tet för vidtagandet vf grundlagsförändringar, skulle det väl isådant fal! baiva hetat: att, som denna grundlag blifvit med svenska statens samtycke afhandlad och besluten, kan den icke heller utan dess deltagande undergå förändring, eller något dylikt: Stadgandet i denna S, att förändringar i grundlagen aldrig må motsäga denna grundlags principer, men allenast angå modifikationer i enskilta bestämmelser, som icke förändra denna konstitutions anda, har ock blifvit tolkadt så, att bestämmelsen att regeringen kunde till riksståthållare utitämna antingen en norrman eller en svensk skulle utgöra en af grundlagens principer. . Hvad som utgör grundiagens principer tillhör regenten att pröfva, då någon grundlagsförändring för honom föredrages till bifall eller förkastande — och re enten har, som bekant är, i-grundlagsfrågor absolut veto mot Storthingets beslut. Men att en bestämmelse af nyssnämnda egenap skulle vara en af konstitutionens principer är så mycket mera svårt att bevisa, som paragrafen i dess nuvarande lydelse är hemtad ur den Bidlsvoldska konstitationen och söledes affattad töre förenin gen, ehbnruväl efter densamma bibehållen. Öfriga paragrafer i norska grundlagen tillhör det unionsregenten att upprättbälla. Hvad den 25 beträffar, som blifvit anförd såsom innehållande de unionella bestämmelserna i afseeude på krigsmakten, så är otvifvelaktigt att de hufvudsakliga föreningsstadgandena i detta äfnne innehållas i riksaktens 4 s, der det heter: Konungen skall hafva rätt att sammandraga trupper, o. s. v. Bestämmelserna i 25 innefatta blott inskränkningar i denna rätt och lära icke kunna ändras utan bifall af konungen, som tillika är unionskonung. Vidare är det af vigt att erinra sig hvad som skedde vid riksdagen 1815. Den 12 April 1815 afläts K. M:ts nådiga proposition till rikets ständer cm de nya konstitutionella förhållanden, som till följd af föreningen emellan Sverge och Norge uppkommit. K. M:t yttrar deri, att från första ögonblicket, då fråga uppstod om denna förening, var den grundsatsen lika rådande i regeringens hjerta, som den säkerligen var allmän i hvarje svensk medborgares, att förbundet eme.lan de tvenne skandinaviska folken borde fästas på vilkoren af gemensamma fördelar och gemensam frihet. Huru skulle detta syftemål vinnas. Vare sig genom en sammansmältning af båda rikena under åtnjutande af enahanda rättigheter eller genom deras styrelse af en konung, men med bibehållande af särskildta regeringslagar? På afgörandet af denna fråga borde naturligtvis bero både sättet, hvarigenom föreningen skulle tillvägabringas, och egenskapen af de vilkor, som skulle den befästa. De många olikheterna i båda ndernss förhållanden, och händelsernas gång hade bestämt velet af den sistnämnda vägen. Sedan detta skett, och då tvenne folk sjelfvilligt underkastade samme styrelse, ansåg K. M:t hvarje anledning till skiljaktighet i deras förhållande till den gemen summa regenten med den sorgfälligaste vård börs undanrödjas. I annat fall skulle förbundet förr eller sednare brytas och det ena folkes antingen snart förtrycka det andra eller ock, vid deras våldsamma åtkiljande, rya frön läggas i sinnena till bittra och för sekler afiägsnande söndringar. Dessa grundsatser, df erfarenheten besannade, var det nu så mycket mera påkallddt att använda, som fråga vore ej allenast att stifta ett skandinaviskt välde af tvenuc ria, länge fiendtliga folk, men äfven. att för dem sereda skyndsamma medel. till inbördes förtroend; och uppriktig vänskap. Till vinnande af detia mål orde, vid bestämmande af folkens gemensamme f rättigheter, en fullkomlig jemlikhet dem emellan upprättas, utan afseende på deras antal eller deras lands afkastningar. Om invånarnes antal i det en: riket företedde en Letydlig öfvervigt, uppvägdes dei af det andra landets gynnsamma naturliga läge til försvar, och då afsigten ej borde eller kunde vara, att någotdera folket inkräktade öfver det andras beslut en egenmäktig pröfning, ansåg K. M:t sig, a flera skäl, berättigad, att erkänna grundsatsen af er ullkomlig jemnlikhet mellan begge i de frågor, som örde deras gemensamma styrelse. K. M:tför: ente. tt endast ett b.bringadt ömsesidigt förtroende kunde leda till stöd och varaktighet för föreningen, ech att detta förtroende ej bereddes, om det icke hemtade sitt kraftigaste stöd i konstitutionens egna hufvudrunder. På dessa vilkor hade K. M:t för andr: gen blifvit helsad såsom konung af ett fritt folk och emottagit Norges kronå, i förening med Norges grundlag. Rikets ständer, utöfvande deras rätt att yttra sig öfver den sednare, skulle gifva äfven åt ri kenas förening och åt K. M:ts antagande af Norges styrelse sitt högtidliga nationella bifall. K. M:t ansäg 5 1, 6, 7, 8, 26, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 4 och 48 af Norges rikes grundlag egentligen omfatta de ämnen, som för båda rikena äro gemensamma. Slutligen öfverlemnade K. M:t denna vigtiga fråga till rikets ständers lugna och eniga beslut, säker : de i hela dess vigt och omfattning skulle inse och bedöma densamma. Denna proposition ådagalade konungens uniovspolitik och hans grundsatser i afseende på förhållandet emellan rikena. Hvadsom följde visar ständernas. Den kungliga propositionen remitterades till konstitutionsutskoitet, hvars protokoller utvisa den behandling, densamma derstädes erhöll. Protokollet a grundlagen upplästes, som i konungens nåd. proposition bef som anledningar till bestämmande af d stitutionella förhållandena emellan Sverge och Norge. Sedan, i ett följande sammanträde, utskottets sekrerare G. A. Silfverstolpe aflemnat den utredning af rhållandet emellan de af konungen uppgifna 35 i torska grundlagen och de deremot svarande i den Svenska, hvilken han blifvit anmodcad att författa, öretogs granskning af hvarje särskildt och pröfng af den utveckling af deras sammanhaug med Svenska lagens stadganden, som sekreteraren författat. Denna gränskning gick öfver 43 1, 6, 7, 8, 26, 38, 39, 44, 47 och 48, hvarefter utskottet beslöt, att efter de sålunda beslutade, grunderna affatta sitt ätande samt att tillstyrka, det måtte en särs akt uppsättas, hvarigenom de nya konstitutionella. förhållanden, som genom föreningen emellan Sverge och Norge uppkommit, skulle bestäramas. Utskottets betänkande af den 25 April innehöll svaret på regeringens proposition och blef i do fyra stånden, såsom det heter i besluten, till alla delar gilladt och godkärdt. vt I detta betänkande yttras bland annat, i anledning af 1 g i norska grundlagen: vUtskottet tror sig allenast anföra uttrycket af liela svenska folkets förenade röst, när det tillstyrker, att risets ständer i anledning häraf måtte til det norska folket afgifva en högtidlig förklaring, att de genom sitt erkännande ytterligare vilja besegla deu emellan Norge och Svergeredan verkställda föreg under samma konung och derjemte äfven känna konungariket Norge såsom ett iritt och sjt)fständist rike hvilket. ei kan dolag aller cs 1