Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 3

FIUAMPLUT IA IIGMUTII, UNULPT UCL UCI KUR 11 CAEIESEM HIA git i anseende och ära, skulle, i en tid af hotande orytningar inom a, undergå en väsentlig rubbning, om en inbördes kris begynte i afseende på ömtåligaste af alla politiska förhållanden: eit folks förhållande till sin egen grundlag. Hufvudfrågan är nemligen icke här om riksståthållareembetets vigt i och för sig sjelft, ej heller om angelägenheten deraf att konungen må ega rättighet att besätta detta embete med en svensk. — Motionen berörer icke dessa frågor, och man hör i dessa hän seenden sällan några yrkanden framställas. Utan hufvudfrågan är den, om Sverge eger en traktat. mässig rätt att ingripa i Norges grundlag — en rät som, i fall den funnes, otvifvelaktigt si ulle tillinteta vilkoret för Norges i 1 Saf denna grundlag tillförsäkrade egenskap att vara ett fritt och sjelfständigt rike. H Påståendet om denna rätt är nytt. På de 45 år som förflutit sedan riksakten upprättades, har det inom svenska riksdagen ej varit hördt. Motionären har icke heller bestämdt yrkat att det skulle blifva ständernas; han har endast för s lt det och begärt en utredning, ehuru han anticiperat utgången af denna, då han begärt att, innan utredningen af Sverges rätt ifrågavarande hänseende blifvit företagen, konungen skulle kommunicera de svenska ständerna norska Stortingets skrifvelse i Smnet, För min del finner jag det icke vara rätt värdigt rikets ständer att anhålla, det K. M:t ville låta anställa en utredning af meningen med hvad de sjelfva gjort. Riksakten är det svenska konstitutionsutskottets verz. 1815 års riksdag har afgifvit sina yttranden och sin förklaring i afseende på föreningen. Skulle icke dessa handlingar varit tiliräckligt kända eller för nuvarande ständer, likasom för de tillförene samlade, tydliga? Skulle minnet af våra egna förhandlingar vara så utplånadt, och det politiska medvetande, i hvilket vi alla lefva, så förvilladt, att K. M:t behöfde plötsligen låta anställa undersökning om en ny rättighet för Sverges riksdag? Jag lemnar. nu alldeles å sido den frågan, om konungen har större eller mindre skäl att lägga vigt på rättigheten att kunna tillsätta en riksståthållare, äfvensom frågan om betydelsen af den förmån, som kan tillflyta svensk man derigenom att en svensk kan till detta embete utnämnas. Den fråga, motio nären uppkastat, är den, om Sverges regering och ständer hafva en fördragsenlig rättighet att deltaga i förändring af sådana paragrafer i norska grundlagen som tillkommit vid Stortinget i Kristiania 1814. På denna fråga är det hvarje representants pligt att, så vidt möjligt, genom egen undersökning finna eu svar. Jag har äfven bemödat mig att söka ett sådant svar. Så varmt tillgifven mitt fäderaeslands rättigheter som någon, önskar jag just derföre, att det må vara starkt i sin rätt, att det ej må Pås någon rätt som ej är otvetydigt grundad, och! ej må gifva sig in på den slippriga banan att genom tolkning inlägga en ny mening i de afslutade fördragen, Motionären utgär från den åsigten, att norska Storthinget förnärmat Sverges lagliga rätt, då det, utan att ifrågasätta samtycke från Sverges sida, för sin del beslutat riksståthållareembetets upphäfvande. Efter hans tanke är den bestämmelseh, att till riks ståthållare kan utnämnas antingen en svensk eller en norrman, ett af hufvudvilkoren för föreningen, och Norges grundlag har enligt hans åsigt egenskapen at en traktat emellan norska representationen och Sverges kommissarier. Redan den omständigheten, att detta påstående är grundadt på slutledningar, väcker misstroende dere: mot. En till den grad: ovanlig rättighet, som de; att ett folk skulle hafva att in a i ett annat fol lagstiftning, och som i evarande fall så uppenba: strider mot bestämda stadganden, skulle ofelbart vara i lag uttryckt och tydligt förbehållen, om den vorc förhanden. Men i dess ställe innehåller sista para grafen i norska grundlagen, hvilken paragraf de svenska kommissarierna sjelfva föreslagit, ingerting om något sådant. Konventionen i Moss satte en gräns får den blo. diga striden emellan Skandinaviens båda folk. Att denna konvention, som afslöts emellan Hans Svensk: Majestät och den norska regeringen, och i kraft al hvilken Christian Fredrik, som kallat sig Ni rge: konung, nedlade denna styrelsemakt, för att den måtte kunna af Carl XIII mottagas, skulle ratifice ras af konung Carl XHI under. svensk ratifikation var väl naturligt. Men deraf följer intet med afse ende på den grundlags natur,som derefter På Storthinget i Kristiania, sedan Norges förening med Sverge var beslutad, afhandiades och best mdes. I hvilk uppdrag handlade nu de kommissarier, som, till följd af samma konvention, underhandlade med det i Kristiania församlade Storthinget? Dett upplyses tillräckligt af deras fullmakt, deras egni skrifvelser och de af dem undertecknade statshand lingar. Fullmakten utfärdades af Carl XIII, såsom Sverge, och Norges konung. Den innehöll uppdraget att, i hans höga vägnar, underhandla med norska Storthin get. Den 4 Oktober 1814 afreste kommissariernz från Fredrikshall, försedda med ytterligare i tioner af kronprinsen Carl Johan), till Kristi meddelade till Storthinget det förslag till förnyad norsk grundlag, som de under kronprinsens inseende utarbetat. En komite af Storthinget begärde, och erhöll af dem närmare upplysningar angående innehållet af detta förslag. Men en underhandling der. om egde icke rum förr än Storthinget, den 20 Okt. hade beslutat, att Norge skulle -som ett sjelfständigt rike förenas med Sverge under en konung, och lofvat så snart de i anledning af föreningen nödvändiga förändringar i grundlagen blifvit af Storthinget öfvervägda och beslutade, högtidligen utvälja och erkänna konung Carl XII som Norges konstitutiovelle konung. Derefter föredrogs på Storthinget det förslag till grundlag, kommissarierna utarbetat, och hvilket väl i trettio paragrafer afvek från den i HEidsvold antagna konstitutionen. En mängd punkter voro deri vidrörda, som föreslogos till förändring. De bland dessa förslag, som väckte det största motstånd, voro förslagen ora konungens rätt att naturalisera samt om krigsmaktens användande — det sednare i anseende till den nog allmänt spridda. farhågan, att konungen skulle med första använda Norges strids. krafter för att återeröfra Finland; i anledning hvaraf det nu gällande stadgandet i detta hänseende, eller 25 i norska grundlagen, föreslogs af svenska kommissarierna. In stor del af kommissarierna föreslagna punkter, såsom om Storthingets sammanträden hvart femte år, m. m. mötte motstånd och uppgåfvos af kommissarierna. Deremot insattes i andra punkter nya, af Storthinget föreslagna paragrafer, såsom om norska finansväsendet, Norges mynt, mm. m. Stadgandet om riksståthållareembetet och derom, at det kunde beklädas af en svensk eller norrman, antogs straxt i början, utan nögon längre i med en betydlig pluralitet. Frågorna deremot om naturaliseringen och om krigsmaktens användning blefvo föremål för upprepad behandling och förnyade förslag. Det sista af dem afgjordes först den 4 Nea vember, hvarefter konungens högtidliga erkännande endast återstod. Vi yrkade, yttra kommissarierna i sin skrifvelse stmma dag till Carl EH, att akten af Eders K. M:ts erkännande måtte i dag komma till fullbordan, i händelse hvaraf den norska konstitutonen, sådan den blifvit af Stortbhinget besluten och med oss konfererad, skulle anses å Eders K. M:S sida antagen och bekräftad.n Detta visar, efter min tanke, tydligen hvarom här var ga. Några dagir senare, sedan grundlagens tion af en dertill utsedd komit var fulländad,!q emnade en ledamot af komiten till kommissa2 exemplar af grundlagen, af hvilka kommis.e rna behöllo det ena och återlemnade det andra! med den krift, som de iryckta upplagorna af nor-1k en utvisa. Denna påskrift lydde: Ått ig 1 k d d