Aftonbladet – 12 januari 1860, sida 2

:såsom försvarslös eller för ransaknings skull häktad; mjligen oskyldig persons lif eller död genom ett lagbud, så affattadt, att det berättigade fångbevakaren, att. exempelvis skjuta en redan på flykten kommen fånge. Blotta rymningen, hvartill det hos menni skan inneboende begäret att återvinna friheten instinktlikt oemotståndligt drifver, innefattar icke, i och för sig sjelf betråktadt, rättsenlig anledning att derhän utsträcka nödvärnsrätten. Behörigheten dertill kan icke gerna anses hafva inträdt i annat fall, än att fången söker befria sig genom våld eller hot emot dem, som honom gripit eller i vård hafva, samt ryrmningen icke kan afvärjas genom andra än våldsamma medel. 3 En af lagen medgifven ovilkorlig. tillåtelse att till förhindrande af rymning, som är under verkställighet, tillgripa det yttersta medlet af fångens säkra eller sannolika dödande, skulle tvifvelsutan lägga hyende under fångbevakningens försimlighet och likgiltighet att vidtaga nödiga åtgärder till förekommande af försök till rymning samt kunde mången gång bereda den enskilda hämndlystnaden utvög att, under nödvärnets skydd, söka sitt offers undergång. I fråga huruvida nödvärn varit för handen och om dess gräns blifvit öfverskriden eller icke, hvilket allt är beroende. af mångfaldiga vexlande sakförhållanden, kan lagstifningen svårligen meddela närmare bestämmelser eller uppställa allmänna förutsättningar. Utredningen häraf måste ytterst ankomma på. domarens skarpsinnigbet, menniskokännedom och rättskänsla. I dessa fall tarfvas väl alltid undersökning inför domstol för att ernå laglig visshet om det åberopade nödvärnets verklighet och beskaffenhet.. Men efter hvad erfarenheten vits. ordat, saknas anledning till farhåga att användandetaf nödvärn, der behofvet deraf verklir gen inträffat, skulle någonsin kunna leda till ansvar: ; På grund häraf och med stöd jemväl af högsta domstolens enhälliga yttrande, afgifvei i enahanda fråga den 16 Juni 1823, hemställer jag att i stället för 56 S måtte införa: 8 gi 7 kap. af lagberedningens förslag all deles oförändrad, hvilket sker, om begynnels orden rymmer fånge eller häktad person eller sätter han sig utbytas emot: sätter sig fånge eller häktad person etc. . Högsta domstolens öfriga ledamöter lemnade förslaget i denna del utan anmärkning. Herr justitiestatsministern har emot dessa er: inringar anfört följande: RR Bestämmelsen derom, att, till förhindrande af fånges rymning, det våld, som dertill nödigt är, må användas, är hemtad från det i sammanhang med strafflagsförslaget till rikets ständer öfverlemnade förslaget. till lag om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff. Af lagberedningen motiverad endast dermed, att den ansett det vara oundvikligt att medgifva bruk af våld -till hindrande af rymning, då sådan ej kan på annat sätt förekommas,, är denna bestämmelse en så omedelbar följd af statens befogenhet att beröfva fången friheten, att ifrågavarande stadgande skulle vara öfverflödigt, derest icke saknaden deraf, i sammanhang med öfriga i inintagna och från strafflagsförslaget hemtade bestämmelser kände understundom föranleda missförstånd samt fråga om bestämmandet af rättigheten, att, till rymningars förbindrande, använda vapen varit tid efter annan väckt. Icke för att erkännas, utan endast för attbegränsas, är i förevarande lagförslag rättigheten att, till förhindrande af fångens rymning, använda våld omförmäld,, och då härvid begagnade ordalag gjort begränsningen så trång, som den möjligen kunnat blifva, måste en sådan farhåga för ifrågavarande stadgande som den, hvilken i högsta domstolen blifyit af två ledamöter tillkännagifven, Vara ogrundad. Någon anmärkning deremot blef icke heller från rikets ständers sida vid derag be. handling af lagförslaget om verkställighet nf straffarbete och fängelsestraff framställd. 58 6. Finnes någon i fall, som i 55, 96 eller 57 4 sagdt är, hafva gjort större våld, än nöden kräfde; pröfve domaren, efter omständigheterna, om han för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande straffas bör: E Var så trängande nöd eller fara för handen, att han sig ej besinna kunde; då må han från straff frias. 59 ; Kommer någon. den till hjelp, som finnes i nöd stadd, efter ty förut sagdt är; Vare ock för honom lag, som hade han sjelf i den nöd sig befunnit. 60 s: Huruledes vid uppror eller upplopp, så ock i vissa fall vid angrepp å dem, som till Krigsmak. ten höra, våld må med våld mötas, derom är sär. skildt stadgadt. Om skadestånd: 61 S. Ersättning för den skada, som någon genom misshandel, . hvarom sagdt är, tillfogat annan, vare den bröttslige pligtig att gälda, ehvad gerningen skett med uppsåt eller af vållande; och skal under skadeståndet räknas icke endast Iäkarelön och annan kostnad; utan äfven ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men, om så. dant blifvit honom tillfogadt. 62 ; Komma maka eller barn efter den;som dödad blifvit, att genom Hans frånfälle sakna nödigt underhåil; då skall dem, öfter ty, med afssende ä så väl den brottsliges tillgångar, som andra omstän. digheter, skäligt pröfvas, tilläggas såsom Skadestånd hvad för makan eller barnen tarfvas till dess de sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på eM gång eller å särskilda tider. SR Justitieråden Södergren och Iggeström ön. skade denna 8 redigerad i enlighet med 8:de kap. 4 i lagberedningens förslag till straff. balk. t Gemensamma bestämmelser. 63 4, I afseende å delaktighet i brott, som : ö i komma, der annat hi denna författning omförmälas, komma; der annat här