Aftonbladet – 11 januari 1860, sida 2

——— — 0 RR bänken blef nu medelpunkten för allas uppmärksamhet. Två fångvaktare, som hade stått der, gingo ut, och fången fördes in och stäldes inför skranket. Hvarenda själ i salen, med undantag endast af den perukerade herrn, som såg i taket, stirrade på honom. Allas samkade andedrägt böljade mot honom liksom: ett haf eller en eld. Nyfikna ansigten framtittade från alla håll för att få se en skymt af honom; de som stodo längst bort, uppklefvo på bänkar, för att bese honom så noga som möjligt; fersoner, som befunno sig midtuti. trängseln på golfvety lade: sina händer öfver axeln på andra personer, som stodo framför dem, för att, kosta hvad det ville, få seen skymt af honom; sträckte sig på tå, stodo så godt som i vädret, bara för att få se hvarendatum af honom. Utmärkt bland dessa sednare, liksom ett lefvande exemplar af de på Newgates mur uppspikade hufvudena, stod Jerry der, riktande på fången sin öldoftande andedrägt, som han utsände blandad med den böljande åvgan af porter och bränvin och kaffe och te, med mera dylikt, som trängde sig på honom och redan i rinnande droppar afsatte ig på de höga fönstren bakom honom, Förermålet för allt detta stirrande, gapande och bligande var en yngling af omkring fem och tjugo år, välväxt och med ett hyggligt utseende, med solbrända kinder och mörka ögon. Han såg ut som en fullkomlig gentleman. Han bar en klädning af svart eller mörkgrått kläde, och hans hår, som var långt och mörkt, var knutet i ett band bak i nacken, mer för att hålla ihop det än för prydnads skull. Emedan en sinnesrörelse alltid genombryter det kroppsliga höljet, så genomträngde ock den blekhet, som hans läge alstrade, den bruna färgen på hans kinder, visande, att själen är mäktigare än solen. Han visade för öfrigt fullkomlig sjelfbeherskning, bugade sig för domaren och stod der helt lugn. Det slags intresse, hvarmed denne man betraktades, begapades och bestirrades, Var ej