lervid alltid en rikedom på argumenter, en mängd af belysningar, en outtömlig fond af sunskap, som förvånade, öfvertygade och öfväldigade hans motståndare. Han mindes allg, han begrep allt hvad han mindes, och nvad han begrep förstod han tillämpa med en pjemförlig styrka och fyndighet. Med dessa egenskaper, med en stark känsla för det rätta, med en lNliflig sympati för det idla i karakterer och det frisinnade i tankar, nträdde hr Macaulay, efter en vid Cambridges universitet tillryggalagd lysande bana, uti hvirfeln af denna stora hufvudstad; Hans idigare Essays, införda i Edinburgh Review, ehuru icke utan en liten anstrykning af en viss ungdomlig öfverdrift, lade den fasta grunden till detta rykte, som sedermera fortfarit . jemnt stigande ända till hans dödsdag. Lord Landsdownes ädelsinnade och klarsynta beskydd öppnade för hr Macaulay parlamentets portar, och i debatterna öfver reformbillen grundlade han åt sig som talare ett rykte, hvars soliditet fullt bevittnas genom den tryckta samlingen af hans yttranden, hvilka icke förlora vid jemförelsen med hvilket annat minne som helst af parlamentarisk vältalighet. Efter några i Indien tillbragta år återvände han till fäderneslandet med det materiella oberoende, som var ett af de mest nödiga vilkoren för en ande, alltför rikhaltig och liflig för att ödas bort i partistrider eller under embetsmannabanans torra detaljer. (Macaulay hade under sitt vistande i Indien i årligt arfvode uppburit 10,000 .) I tvenne år var hr Macaulay ledamot af kabinettet iegenskap af krigssekreterare under lord Melbournes styrelse. Fan lemnade denna plats samtidigt med sina politiska vänner, återvände med dem, men lemnade den snart ånyo. Han egde gåfvor, som voro bestämda att komma hela menniskoslägtet till godo, och de helgades ock åt detta höga ändamål under hela återstoden af hans fruktbärande lefnad. Försvagad helsa förmådde bonom att draga sig tillbaka ur parlamentet, och samma orsak förhindrade honom äfven att offentligen uppträda i öfverhuset. Men ehuruväl han icke i egenskap af egentlig statsman förvärfvade ett rykte, motsvarande hvarken hans lysande framgångar som talare, eller hans orubbliga politiska konseqvens, eller hans omfattande kännedom af sitt lands konstitution, har dock hr Macaulay beredt Englands offentliga lif en ära, som han af detsamma aldrig emottog; och han har vunnit framgångar, i varaktighet och glans lika mycket öfvergående politiska triumfer som hans eget rykte kommer att bli mera varaktigt och lysande än hr Cannings. Han var en så fulländad mästare i engelska språket, så klar i tanken, så genomskinlig i uttrycket, att vi tvifla på att man skulle kunna träffa -på en enda tvetydig eller invecklad period i alla hans skrifter. Såsom recensent har han efterlemnat prof af oupphunnen förträfflighet, såsom t.ex. hans kritik öfver hr Gladstones verk öfver kyrkan. 9Såsom minnestecknare eger han troligen ingen rival inom hela engelska litteraturen. Det kan vara möjligt att hen i häfdateckningen inlade för mycket af den ton; som tillhör minnesteckningen, alldeles på samma sätt som Aeschylus, enligt sin egen fina kritik, inlade i tragedien för mycket af odet, samt att detta var orsaken till denna omständighet, som är att beklaga egentligen derföre, att vi derigenom beröfvades hans snilles ledande ljus öfver en lång period af Englands historia. Hans nit som forskare var förvånande, och i trots af några smärre misstag, hvilka hvarje menniskoverk är underkastadt, bar hans tillförlitlighet på det hela taget utgått ur eldprofvet af fiendtliga kritiker endast ännu fullare erkänd. Såsom skald har han i en tid, då man trodde att ingenting nytt mera kunde uppfinnas, bildat en genre, hvars förtrollning verkar lika mäktigt på alla åldrar och alla stånd, hvilken icke eger någon förebild i forntiden, någonting liknande i nyare tider, som med våra gamla balladers enkelhet förenar epop6ens rika bildprakt och lifliga dialog samt understundom antager en ljuf idyllisk karakter, påminnande om de mest lyckade ställena hos Theocritus. Sådana voro lord Macaulays intellektuella egenskaper; men han är nu gången dit, hvarest berömmets röst icke kan nå honom, hvarest rökoffret af menniskors beundran icke uppstiger och bifallets stämma icke förmår tränga fram.. Hvad som nu göres honom behbof är icke att han egde denna allt omfattande förmåga, utan till hvilka ändamål han använde densamma. Och dessa gåfvor användes i sjelfva verket lika ädelt som de voro rikt beskärda. Den renaste moraliska ton genomgår den djerfva polemiska diskussionen öfver de mest svårlösta sociala, moraliska och religiösa frågor. Af ingen ha toleransens grundsatser blifvit så skickligt och så lättfattligt förklarade, af ingen har skiljegränsen emellan religion och vidskepelse blifvit så oförskräckt uppdragen. Ingen författare bygger så helt och hållet på grunden af ett fast och manligt sundt förstånd. Lord Macaulay förslösade aldrig sin vackra talang och sin öfverlägsna framställningsförmåga på metafysikens torra hårklyfverier eller polemikens abstrakta . formler. Verklig vän at fri heten, föredrog han att deducera denna ur vår gamla monarkis urgamla häfd, i stöllet för ifrån den naturliga rättens sveksamma lätor. Han hade studerat vår konstitution så. att han gjort sig instinktlikt förtrogen med SETT BET te EPS SSTEETTTR TNYA LAT TR ATT SNS