Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 2

Men skön var taflan nog, som gick Förbi den gamles syn, Ty mera glansfull blef hans blick Inunder ögats bryn. Då hörde han ett sakta slag Uppå sin kojas dörr, Han ropade stig in! — ett tag, Men det var tyst som förr. Han ville resa sig, för att Sin gäst i ögat se, Men stilla satt han der han satt; — På nytt det klappade. Det var dock som en högre lag För gubbens ben satt stopp, Ty fast på dörrn ljöd slag på slag, Så steg han icke opp. Men blicken ifrån spiselns glöd Han vände på en gång, Ty dörren, medan stormen ljöd, Slogs upp med gny och bång. Och gubben satt der, hälften vred Och hälften hemsk, ej rädd, Då in ett barn i stugan skred Liksom i månsken klädd: Det satte sig i gubbens knä Och slog sin späda arm Omkring hans hals, och somräde Med hufvut mot hans barm. Och der det lilla hufvut låg Det: värmde hjertat oPPa Och mera ljus blef gubbens håg Och mera gladt hans hopp: Det var den gamle som hans strid Nu varit kämpad ut, Med barnet kom der in en frid, Som han ej känt förut. Han sträckte sina matta ben