Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 2

svar for vällande, prötva dess tUullvaro ocnfqv mäta dess straffbarhet. Bristen af dessa all-Jö männa straffreglor skall tvifvelsutan äfven ilr detta hänseende blifva menlig: 2 I öfrigt hafva dessa ledattöter ansett ansvaret i I mom. böra bestämmas till böterlt eller straffarbete, emedan bestraffningen afls fängelse i den här upptagna minsta tidrymden i många fall blefve allt för lindrig, i jemfö-! relse med det förvandlingsstraff, som böter, ; der de ådömas, men icke kunna utgå, skola för den straffskyldige medföra. Dessa ledamöter ogilla i allmänhet att fån; gelse stadgas såsom straff alternativt till straf-1, arbete eller böters Då de spridda författnin-, garne framdeles till en hel strafHag samman föras, blir lagstiftarens omsorg att söka till-11 vägabringa den enhet i principer; sor nuy il följd af det begagnade sättet att delvis ändra : kriminallagen, kommer att i åtskilliga hänse-, enden tills vidare saknas: ; I dennä fråga hat äfven justitieministern. väl delat betänkiigheterna mot antagande af. enkelt fängelse såsom straffalternativ mellan sådana böter, som vid bristande tillgång skola förvandlas till fängelse vid vatten och bröd sätmt straffarbete; men då detta straffalternativ blifvit emot häng ftillstyrkande infördt i 1858 års förordning om förfalskning, der det efter hans föreställning varit ännu mindre lämpligt, har han trott konseqven:-en fordra äg bibehållande jemväl i förevarande förslag. 10 3. För dråp, som pröfvas hafva timat mera af våda, än af vållande, skall ej någon till straff dömas. Om såramål och ringare misshandel. 11 S. Har någon gjort sådan misshandel å annan, att han deraf mistat talförinåga, syn eller hörsel, eller fått svårt lyte eller ännat svårt kroppsfel eller stadigvarande svårt men å sin helsa, eller råkat i lifsfarlig sjukdom; :dömes, om skadan skedde med berådt mod, till straffarbete från och med sex till och med tio år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med två till och med sex år. 12:. Har någon misshandlåt annan, såsom i 11 S sägs, utan uppsåt ätt åstadkomma sådan skada, som i samma 4 nämnd är, då skall gerningsmannen dömas, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med två till och med sex år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med två månader till och med två år. 13 5. Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 11 3 sägs; dömes till straffarbete från och med två månader till och med två år eller böter från och med tio till och med femhundra riksdaler. å Anm. Högsta domstolen har vid dessa 5 gjort den anmärkning, att i afseende påuppsåtliga misshandlingar den hufvudsakligen bestämmande straffgrunden bör sökas i det objektiva af gerningarne, och straffbestämmelserna således kunna ordnas utan ännan olikhet än den, som må föranledas af skiljaktigheten deruti, antingen att misshandeln blifvit föröfvad efter öfverläggning med berådt mod eller att den skett af hastigt mod. Huruvida gerningsmannen åsyftat mindre skada än den;som inträffade, bör icke komma under betraktande annorlunda än vid straffmätaingen inom den latitud, som utstakas för hvartdera fallet af misshandel med Berådt mod eller af hastigt mod. Högsta domstolen föreslog derföre att dessa SS skulle utbytas mot 26, 2 och 29 i17 kap. af lagberedningens förslag. Detta förslag antager, med afseende å det objektiva i brottet, fyra hufvudkategorier, nemligen två för de. svårare och två för de ringare kroppsskadorna, och, med afseende å det subjektiva, två under kategorier för hvar och en af de förra. j K. M:t har deremot; enligt justitieministerns tillstyrkande, ansett någon skarp be.ränsning af de särskilta kategorierna, vid straffbestämmelsernas uppställning efter kroppsskadornas relativa vigt, ej kunna ega rum, utan. vära alltför godtycklig. Således uppställer det förevarande förslaget med afseende å det objektiva i brottet endast tre straffkategorier, omfattande den första de våldsgerningar å annan, hvilka haft til följd svår Kroppsskada, hvartill jemväl hänförts lifsfarlig sjukdom, den andra de, hvaraf mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom härflutit, och den tredje alla öfriga kroppsförnärmelser. Med hänseende åter till den subjektiva straffbarheten har man ansett sig böra vidhålla den för mord och dråp antagna indelningsgrund efter det brottsliga uppsåtets omfång. I främsta rummet vore nemligen straffbarbeten af alla rättskränkningar beroende på sammanhanget mellan gerningsmannens vilja och gerningens följd; eller med andra ord på skilnaden mellan uppsåt och vållande: Första frågan vid den subjektiva straffbarhetens bedömande måste alltid blifva den: hvad har gerningsmannen åsyftat ? Derefter kan vid straffets afmätande blifva fråga om det infl,:ande, som må tilläggas den mer eller mindre brottsliga viljans varaktighet. Men innan afgjordt blifvit att ondt uppsåt varit för hand, kan icke uppstå fråga, huruvida uppsåtet varit öfverlagdt eller icke. Den teoretiska inkonseqvensen hos lagberedningen, att i frågan om straff för mord och dråp såsom hufvudbestämning skilja mellan uppsåt och vållande bestärdt af uppsåt, samt Om underbestämning upptaga skilnaden mellan öfverlagdt och oöfverlagdt uppsåt, men i fråga om den misshandel, som icke haft döden till följd, lemna den förut antagna hufvudbestämningen å sido och låta endast underbestämningen (berådt och hastigt mod) ingå såsom hufvudgrund för straffbarheten, ledde äfven i tillämpningen till den orimlighet att t. ex., enligt strafflagsförsluget, den, som, i öfverlagdt uppsåt att med blotta handen tillnn RN L GT Sätila rilkarv tt emm maten