Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 1

RV VS. Oo Ta STOCKHOLM den 3 Jan. Blicka vi vid årsskiftet tillbaka på vårt eg: t lands öden och utveckling under det förflutn året, så finna vi, att äfven här inga af cc större frågor, på hvilka vårt lands framtid beror, erhållit sin lösning, samt att :ya frågor och konflikter uppstått, hvilkas lycklga lösning man visserligen bör kunna hoppas, men ännu icke med visshet kan förutse. Nationens politiska lifsfråga, representationsfrågan, står ännu alltjemnt uti de fromma önskningarnes vida fält. Visserligen ha de frukter, som utvidgningen af representationsrätten i borgareståndet redan framkallat genom ett ökadt intresse och lifligare deltagande för valen, icke blott inom detta stånd; utan äfven inom bondeståndet, väckt förhoppningar derom, att ett till kraftigt lif vakwande medvetande hos nationen om nödvändigheten att göra slut på det gamla oefterrättlighetstillståndet snart måste oemotståndligt drifva och förmå hvar och en att på fosterlandets altare offra de olyckliga splittringsidgerna, ståndsintressena, kastfördomarne. Detta hopp har lidit ett betydligt afbräck genom det i högsta grad bedröfliga beslut, hvarigenom bondeståndet förkastade det förslag, som gick ut på att förstärka detta stånd och höja dess inflytande, genom att öka antalet af de dugliga, insigtsfulla och sjelfständiga personer, på hvilka kommittenterna kunna välja. Detta beslut har betydligt nedsatt bondeståndet i den upplysta allmänna opinionen, som icke låtit bedåra sig af ett eller annat skenfagert tal om reformer i stort, hvilka nu icke stodo på dagordning n, utan som ganska klart och otvetydigt sett i denna sak framträda de garala inbitna ståndsfördomarne, hvilka tillhöra den krassaste af all konservatism, som hvarken vill taga emot eller gifva skäl, utan i sjelfva verket nöjer sig med ett mer eller mindre förblommeradt: det bebagar mig icke,. Det är beklagligt, om ett större antal af de nuvarande representanterna inom bondeståndet icke kan inse, att genom bondeståndets nedsättande i den allmänna meningen motverkar man högst väsentligt hvarje omfattande representationsreform, som endast kan ernås derigenom att borgareoch bondestånden vinna en sådan kraft och betydenhet och så tydligt representera nationen, att de derigenom förmå genomdrifva reormen, och att de båda öfriga ståndens motstånd blir en moralisk omöjlighet. Vi hoppas, att bondeståndet måtte se till attså snart och så vidt sig göra låter godtgöra det stora politiska felsteg det nu begått och söka undanrödja dess närmaste följder. Konung Oscars under årets lopp timade död, som inom Nordens tvenne förenade konungariken framkallat en allmän saknad och ett lifligt erkännande af den bortgångnes ädla afsigter och goda vilja samt hans många och stora förtjenster samt älskvärda egenskaper, har icke framkallat någon förändring inom landets styrelse, som redan förut handhades af: den nuvarande monarken, omgifven af samma rådgifvarepersonal som nu. Vi äro så långt ifrån att vara de förblindade och hätska partimän, som man på vissa håll behagar göra oss till, så snart vi framställa några anmärkningar, att vi tvertom red det största nöje erkänna allt hvad som kan vara glädjande och lofvärdt i landets styrelse och offentliga lif. Sålunda är det med verklig tillfredsställelse vi nu annotera, att de farhågor ej bekräftats, som vid förra årsskiftet voro allmänna och åt hvilka vi då äfven gåfvo uttryck, nemligen att den nya regimen vore på vägen att antaga en karakter; som närmast kunde betecknas med epitetet ,junkerlig, att den hufvudsakligen sökte stöd och sympstier hos den nuvarande riddarhusmajoriteten, och att den till följd häraf skulle ur rådkammaren afligsna vissa personer, som föga harmonierade med det nya systemet och fylla deras pl:tser med yngre viljor, . som ansågos bättre lämpa sig efter regentens lynne och sinnesart. Konseljens reorganisation i denna riktning bar icke blifvit fortsatt, och de elementer från det hållet, som redan förut bade blifvit på densamma inym-pade, ha i det hela artat s:g bättre än man vågade hoppas. Specielt gäller detta eklesiastikministern, som ådagalagt mera sjelfständighet i förhållande tili prelaturen än någon skulle kunnat tro. Om man nndantager vissa befordringsfrågor, der personliga tycken alltför mycket och på ett understundom rent af förvånande sätt fått göra sig, gällande, -kan man öfverhufvud taget säga, attstyrelsen haft en verkligt koustitutionel karakter. Och om man tillika ser bort från regeringens förbållande i valordningsfrågan, der hon ådagalade en stor politisk skuggrädsla och en högst besynnerlig inkonsegqvens, kan man väl säga att de flesta af dess. vigtigare åtgöranden burit vittne om en möderat reformätorisk anda. Den stora religionsfrihetsfrågan har visserligen icke blifvit löst, och det förslag härom, som receringen för stinderna framlagt. är icke