Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 1

dragande med sig kring benen halmbyssje och ett skynke af en trasig nöthårsmatta, med slokig batt och smutshöljda stöflor, hade också ett visst tycke af ett större slags hund. Går det någon paketbåt till Calais i morgon, kypare? Ja, sir, omr vinden står och icke blir för hård. — Behagas säng, sir? Jag går ej till sängs förrän i qväll. Men skaffa mig em kammare och en barberare. Och sedan frukost, eller hur? Förstås. Hitåt, sir, var så god. För herrn till Enigheten. Herrns kappsäck och varmt rakvatten till Enigheten. Drag af herrn stöflorna i Enigheten. (Ni får der värma er vid en skön brasa, sir.) Skaffa en barberare till Enigheten. Var: så göd och stig nu in i Enigheten. Emedan sängkammaren Enigheten alltid anvisades postvagnspassagerare, och emedan postvagnspassagerare. alltid: voro väldeligen påbyltade; från topp till tå, så hade rummet för folket på Royal George den kuriösa egenheten, attyehuru endast ett slags menniska sågs gå ditin, alla möjliga slags menniskor sågos komma ut derifrån. Det var till följd häraf som en annan kypare och två portvaktare och flera pigor och värdinnan sjelf stodo, alla liksonr bändelsevis, på åtskilliga punkter af gången emellan Enigheten och matsalen; då en sextio års herreman, klädd i bruna, något luggslitna, men väl vårdade kläder, med stora uppslag och breda fickiock, styrde sin kosa till matsalen. I matsalen fanns den morgonen ingen lefvande själ mer än den bruna herrn. Hans frukostbord var framskjutet till brasan, och der han nu satt, be trålad af hennes sken, väntande på sitt mål, satt han så stilla, som om han hade suttit för att låta måla af sig. Hån såg obeskrifligt ordentlig och metodisk ut, med en hand på hvartdera knät, under det ett högljudt fickur pickade under hans långa väst, liksom skrytande med sin ordentliga gång och långa Jlifstid i jemförelse med den sprakande brasans förgängligbet. Han bade vackra ben och tycktes veta af det; ty bans