Aftonbladet – 3 januari 1860, sida 1

biuna strumpor sutto mycket väl och voro mycket fina; hans skor och skospännen voro, ehurt simpla, dock mycket blanka. Han bar en underlig liten slätkammad, linfärgad peruk, som slöt mycket tätt till hufvudet; hvilken peruk, enligt hvad man bör förmoda, var gjord af hår, men såg ut som om han snarare hade varit spunnen af silke eller glas. Fans linne, ehuru icke i finhet öfverensstämmande med hans strumpor, var övitt som skummet af vågorna, hvilka bröto sig mot den närbelägna stranden, eller såsom seglen, som lyste i solskenet långt ute på hafvet. Hans ansigte, som af vana hade fått ett uttryck af återhållsamhet och Jugn, bestrålades ännu af ett par lysande ögon, som det i fordna år måste bafva kostat deras egare möda nog att inöfva uti det för Tellsons bark lämpliga, lugna och förbehållsamma uttrycket. Han hade helsans färg på sina kinder, och hans panna, ehuru fårad, bar just inga spår af bekymmer. Men måhända voro de gamla ungkarlarne på Tellsons kontor mindre sysselsatra med egna bekymmer än med andras, hvilka väl ej kunna lemna så djupa märken efter sig som de förra. Herr Lorry blef slutligen äfven derutinnan lik en man, som sitter för att låta måla af sig, att han insomnade. Frukostens ankomst väckte honom, och han sade till kyparen i det han makade sig närmare bordet: Håll ett rum i ordning åt ett ungt fruntimmer, som torde anlända ht innan qvällen. Hon torde fråga efter herr Jarvis Lorry, eller kanske frågar hon endast efter en herre från Tellsons bank. Var bra och säg mig till. Ja, sir. Tellsons bank i London, sir ? Alldeles. Ska bli, sir. Vi ha ofta haft den äran att herbergera hetrarne från det huset, när de rest fram och åter mellan London och Paris, sir. Det är för båldt hvad de resa mycket, de herrarne.n Åh ja. Vi äro lika mycket ett franskt hus som ett engelskt. v